Vi är idag mycket bättre på att vara självkritiska och grubbla, än att vara glada och lyckliga.

—

”Det viktigaste i compassionfokuserad terapi är att förstå hur vår hjärna fungerar för att sedan kunna ta ansvar över att använda den förståndigt och hälsosamt, både för oss själva och för andra.”

Ken Goss (PhD) är en klinisk psykolog och har de senaste 20 åren drivit utvecklingen av compassionfokuserad terapi mot ätstörningar. Med titeln ”Can compassion help athletes and their coaches?” berättade Ken om vår hjärna, vikten av self-compassion och hur det kan finnas likheter mellan tankarna hos en idrottare och en person med ätstörningar.

[ihc-hide-content ihc_mb_type=”show” ihc_mb_who=”3,5,6,12,13,14,15,16″ ihc_mb_template=”1″ ]

Ken började med att förklara hur vår hjärna har börjat agera annorlunda och delade därför in i ”den gamla hjärnan” och ”den nya hjärnan”. Kort sagt, har vi överlevt alla dessa år genom att reagera rädsla vid yttre hot, exempelvis med att vår puls höjs och vi börjar springa när vi blir jagade av ett lejon. Denna reaktion är helt naturlig och bör avta efter cirka 90 sekunder i och med att det är väldigt energikrävande med ett stress- och rädslopåslag. ”Gamla hjärnan” stänger därmed av stresspåslaget när miljön förändras för att spara energi. Den ”nya hjärnan” har däremot fått en drivkraft att vilja tävla och vara delaktiga i ett socialt sammanhang för att sedan grotta ner sig i ett grubbel och ältande. Grubbel och ältande gör att vi fortsätter vara i vårt stress- och rädslopåslag även fast vi ligger hemma sängen. Hjärnan reagerar nämligen på samma sätt oavsett om det är ett yttre hot eller ett ältande av självkritik. Som Ken själv förklarade det: Vi är idag mycket bättre på att vara självkritiska och grubbla, än att vara glada och lyckliga.

Skam är något som Ken identifierar som en gemensam nämnare mellan en idrottare och en person med ätstörning. I och med att en person med ätstörning oftast känner stolthet för det restriktiva ätandet blir behandlingen av diagnosen väldigt komplex; man måste då hitta något annat som personen kan känna stolthet för. Detta kan liknas med att en idrottare känner samma sorts stolthet med att kunna pressa sig mot framgång, vilket innebär en högre belastning och mer smärta än vad gemene man klarar av. Följer personen inte sina ”restriktioner”, vare sig om det är en person med ätstörning eller en idrottare, fylls hjärnan av skam. Vid exempelvis en skada eller karriärsavslut behöver man därmed ersätta idrotten med något annat som personen kan känna stolthet för, precis som med ätstörningar.

Avslutningsvis är skam och självkritik helt normalt för oss människor. För att hantera detta betonade Ken vikten av att ha självmedkänsla mot sig själv, att ha en inställning om att det är okej att misslyckas och göra fel – en hälsosam användning av hjärnan. Jag vill därmed avsluta med de orden Ken sa till oss: Vi är alla födda med en kapacitet av self-compassion, som vi kan slå på eller av. Vilken version vill du vara mot dig själv och din omgivning?

// Sofie Allbrink

Psykologstudent med inriktning mot idrott, vid Umeå University

#idrottspsykologi #självmedkänsla #ätstörning #mindfulness