Det pratas mycket i samhället om hur fysisk aktivitet stärker vår psykiska häl- sa. Inom elitidrotten är ju redan fysisk aktivitet en stor del av livet. Inom andra grupper innebär det ofta att skapa rörelseglädje och det är centralt att det ska vara fritt från prestationskrav. Träning är den arena vi är vana att prestera inom. Så hur kan man tänka kring dessa frågor inom elitidrotten?
TEXT: Karin Hägglund
Jag ringde upp Henrik Gustafsson (prestationspsykologisk rådgivare på SOK) för att gräva lite mer i den här frågan.
– Det är en komplex fråga. Det finns inte några studier i en idrottsspecifik kontext, mer än någon fallstudie om återhämtning från utmattning. Det viktiga blir då att se till individen. Grunden är alltid beteendeanalysen. Vad är det individen gör som ställer till det för dem? Och varför? Vad för slags funktion har beteendet? Individer som är vana att träna varje dag kommer må dåligt om de inte får träna, så att ta bort träning helt är inte optimalt. Det handlar mer om ett förhållningssätt.
Och det här med prestationskraven, som oundvikligen finns inom elitidrotten, hur kan vi förhålla oss till dem?
– Då handlar det om att träna sig på just att inte låta kraven styra, inte tillåta sig att till exempel gå upp i fartnivå om tanken är att inte belasta för hårt. Här blir kontextuell kunskap avgörande, dvs. att förstå sammanhanget, att förstå elitidrottens natur. Som ett exempel, en kompis till mig, en idrottare, fick cancer för länge, länge sedan. När han var i be- handling (detta var innan rekommendationerna som finns idag kring fysisk aktivitet vid cancerbehandling) frågade han läka- ren: Kan jag gå ut och röra på mig? Javisst, sade läkaren. Och då tänkte väl läkaren att han skulle ut och promenera i parken. Men då sprang ju han i fyrtio minuter! Det var för honom att röra på sig. Läkaren höll på att få dåndimpen! Så, kontextuell kunskap tillsammans med beteendeanalys är viktigt och då tror jag att det går att hitta ett mer hållbart förhållningssätt till prestationskraven. Ofta har ju idrottandet startat i någon form av glädje till sin idrott. När vi arbetar till exempel med prestationsångest, och individerna märker att ångesten blir hanterbar, vips lockas den där gamla motivationen fram! Jag hade en kamp- sportare som sade: Nu är det ju roligt att börja tänka på taktik igen! Förut när jag kom på mattan var tanken bara att överleva! Jag hade glömt bort varför jag tyckte det var kul, för att jag kände så mycket ångest.
[ihc-hide-content ihc_mb_type=”show” ihc_mb_who=”3,5,6,12,13,14,15,16″ ihc_mb_template=”1″ ]
Motivation är centralt inom idrotten och även av stort forskningsintresse i utvecklingen av utmattning. I en artikel som Henrik med kollegor har skrivit (förutom jobbet på SOK forskar och undervisar Henrik vid Karlstads universitet och Norges idrettshøgskole samt är knuten till Halmstad högskola) sätts ljus på relationen mellan motivation och utmattning (Gustafsson, Car- lin, Podlog, Stenling, & Lindwall, 2018).
I er artikel lyfter ni i diskussionen att det finns indikationer på att mängd motivation till sin träning är viktig för att minska risken för utmattning, alltså inte bara kvaliteten på motivation som annars ofta tas upp.
– Ja, de flesta elitidrottare har ju ett otroligt driv inom olika områden. Det kan vara: Jag älskar att träna för att jag mår bra av det, jag älskar att träna för att jag får hänga med mina kompisar, jag gillar att utmana mig – känna att jag behärskar nya saker – OCH att jag tycker att det är riktigt gött att säga att jag vann den här tävlingen! Det är många förstärkare. Många har bra support och de får göra det de brinner för. Då mår man ju bra! Men jag vill också betona att det är jättebra att psykisk ohälsa lyfts upp inom elitidrotten. Det är viktigt att se att dessa supermänniskor är som vanligt folk. Bland dem finns individer som har sårbarhet för psykisk ohälsa, och när vi jämför idrottare med vanligt folk är andelen med psykisk ohälsa på samma nivå. Men visst finns det ångest i vissa specifika situationer, till exempel in- för den viktigaste matchen. Då är det naturligt att må pest och pyton. Men det är ju för att det är viktigt för individen. Annars hade personen inte känt något. Men det är inte farligt att känna starka emotioner, det är normalt.
I andra sammanhang när det pratas om psykisk ohälsa i relation till fysisk aktivitet, då är fysisk aktivitet bara bra! Det pratas sällan om att det skulle finnas någon mörk sida i relation till det.
– Nej, och det behöver vi uppmärksamma. Jag tror att det viktigaste är att kunna se: Vad är funktionen av träningen? Om man ska bli bra inom idrotten krävs det att man tränar ohyggligt mycket! Att då kunna se till funktionen, kan ju till exempel vara: Jag ska köra skiten ur mig en vecka nu och sedan är tre dagar ledigt för att få full effekt av träningen. Men det är inte helt ovanligt att elitidrottare behöver träna sig i att se hela träningsprocessen, inte bara ”the more, the better” och lära sig att ha ett flexibelt förhållningssätt. Kan individen inte låta bli att träna trots att personen är skadad eller inte mår bra, då blir det problem. Att inte fullt ut kunna vila på vilodagen eller att inte avbryta pass när det inte går eller man inte orkar mer, när det faktiskt inte blir bättre av att träna vidare. Här hittar vi en del perfektionister som har idéer om att OM jag ska bli bäst i världen måste jag träna ALLA passen. Då kan funktionen av träningen vara att individen lindrar sin oro över att inte räcka till eller att individen annars känner sig lat. Att se och kunna förstå funktionen av träningen är nyckeln för att kunna göra bättre val och hantera de emotioner som är kopplade till olika tankefällor individer hamnar i som kan leda till psykisk ohälsa. En viktig del att nämna, som svensk idrott och Riksidrottsförbundet har satsat på, är utbildningen inom kognitiv beteende terapi (KBT) med inriktning mot elitidrott. Det är helt unikt i världen, att vi har människor som både kan idrotten och som har kompetens inom KBT. Då kan vi erbjuda snabbare hjälp och hjälp i tidiga år att till exempel hantera star- ka emotioner. Det är till exempel okej att bli deppig om man inte kommer in på det idrottsgymnasium man har sökt till när man har satsat på det så länge. Det är okej att vara ledsen över det. Det är viktigt att vi normaliserar emotioner inom elitidrotten.
Jag vågar mig på en sammanfattning. Elitidrottare har ett annat förhållningssätt till fysisk aktivitet än andra grupper, vilket gör att vi delvis behöver ha ett annorlunda förhållningssätt till fysisk aktivitet och dess roll i att stärka psykisk hälsa. Vi kan göra detta utifrån följande delar med hjälp av beteendeanalysen: Att förstå individen, förstå elitidrottens villkor (kontextuell kunskap) och förstå syftet med träningen (funktionen). Träningen ska vara prestationshöjande eller för välmående och återhämtning och då utan prestationskrav. Vi behöver säkerställa att träningen inte syftar till att lindra oro eller ångest hos individen. Dock kanske det viktigaste för psykisk hälsa inom elitidrotten är att normalisera starka emotioner av oro och ångest och att lära våra idrottare (och ledare) att möta dessa, då dessa upplevelser oundvikligen är en del av elitidrottens kontext. Positivt är då att det finns en unik satsning på KBT-ut- bildning skräddarsydd för elitidrotten inom svensk idrott. Det bådar gott för framtiden.
Stort tack Henrik, för att du ville vrida och vända på denna komplexa fråga och dela med dig av din kunskap och erfarenhet!
[/ihc-hide-content]
Psst…
Vill du läsa hela artikeln som nämns?
