Jag minns hur mycket jag längtade till våren 2020. Under slutet av 2019 tänkte jag att det nya året kommer bli ett fantastiskt år för mig och började planera samt boka in vårens event. Det var bland annat SIPF:s jubileumskonferens på Bosön i Stockholm, men även en konferens i Ghent som anordnades av European Network of Young Specialists in Sport Psychology. Jag läste magisterkursen “Att jobba som idrottspsykologisk rådgivare’’ och skrev min magisteruppsats i psykologi inriktning idrott och motion vid Högskolan i Halmstad. I mitt klientarbete jobbade jag med ett e-sports lag och i uppsatsskrivandet valde jag att fokusera på emotionsreglering hos elitspelare inom e-sport. Det flöt på väldigt bra under höstterminen. Jag hade en hög inre motivation samt även passion för att slutföra mina studier, och äntligen få börja med det jag kämpat för under några års tid, nämligen att jobba som idrottspsykologisk rådgivare i mitt egna företag. I samband med detta var jag även studentrepresentant för SIPF:s studentgrupp på campus. Under hösten anordnade vi ett event för de studenter som skulle påbörja sin B-uppsats i psykologi med inriktning idrott och motion som var väldigt uppskattat utav de 20 studenter som deltog. Till våren hade vi även planer på att anordna fler studentevent.
TEXT: Hanna Rasoulzadeh
[ihc-hide-content ihc_mb_type=”show” ihc_mb_who=”3,5,6,12,13,14,15,16″ ihc_mb_template=”1″ ]
Med det sagt var våren 2020 fullspäckad med noggrant planerade event och konferenser plus att jag även skulle avsluta mina studier. Men så kom det nya året med en oväntad överraskning, som jag inte kunde kontrollera och förutse, något som inte endast chockade mig och Sverige, men snart hela världen. Inte visste vi då i januari att vi skulle möta den värsta pandemin vi upplevt under 2000-talet. Jag förstod rätt så tidigt in i pandemin att alla mina planer skulle bli avbokade och att det inte fanns något jag kunde göra åt saken. Det var första gången jag kände att jag var maktlös. Det är en känsla och ett tillstånd som kom att påverka mig väldigt negativt. Vi människor vill ju oftast kunna kontrollera vår upplevelse och vårt eget liv. Jag började tappa min inre motivation och mitt driv. Framtiden såg inte lika ljus ut längre, fanns det ens en framtid frågade jag mig själv ett tag. Jag började hamna i en negativ spiral där tankar kring oro, rädsla och även irritation kom upp. Som student var det utmanande att fortsätta hålla uppe min energi och mitt fokus på mina främsta mål, nämligen att utföra varje moment av kurserna med kvalité. Det var inte förrän jag tänkte på en sak min lärare Torbjörn Josefsson sagt ett par år innan, under kursen Mindfulness- teori och praktik, “This too shall pass’’. Det gav mig en insikt om att våra känslor, tankar och upplevelser är något vi aldrig får behålla, de är endast tillfälliga och kan inte pågå för evigt. Jag började applicera detta på den pågående pandemin, nämligen att detta är även något som kommer att gå över och varar inte för evigt. Därför kunde jag inte bara ge upp eller ställa in, utan istället fick jag ställa om.
Under studentlivet i Halmstad hade jag lyckligtvis byggt upp ett fantastiskt nätverk med andra studenter och vi insåg att vi alla är gemensamt påverkade av denna pandemi. Tillsammans kunde vi stötta varandra till att bibehålla en hög motivation. När vi hade våra diskussioner insåg vi också en annan sak, att vårt yrke kommer att ha en viktig roll i återuppbyggnaden av idrottsrörelsen samt samhället. Det gjorde oss ännu mer motiverade att fortsätta kämpa oss igenom pandemin. För som tidigare sagt, this too shall pass.
[/ihc-hide-content]
