Varmt välkomna önskar jag såväl SIPFs gamla som nya medlemmar till nya numret av FLOW. Inspirerade av senaste vårkonferensen fortsätter vi med temat ”teamutveckling”. En av de visdomar jag tog med mig från vårkonferensen var att alla i laget bör önska varandras framgång. Vill jag att mina lagkamrater lyckas? Detta är lättare sagt än gjort när det råder konkurrens om platserna i laget.
TEXT: Joakim Karlsson
[ihc-hide-content ihc_mb_type=”show” ihc_mb_who=”3,5,6,12,13,14,15,16″ ihc_mb_template=”1″ ]
Det finns även andra utmaningar i teamutveckling. Nationalekonomerna kallar det för ”free ride” problemet, jag har även läst att det kan kallas för ”social loafing/social laziness” inom andra discipliner. Kort och gott innebär det att du offrar dig lite mindre om du vet att andra kliver in och gör jobbet åt dig. Maximilien Ringelmann genomförde ett experiment på 1880-talet (Kravitz & Martin, 1986) där han mätte dragkraften då deltagarna drog i ett rep som satt fast i en dynamometer. När deltagarna fick i uppgift att dra allt vad de orkade så fick den kraft de drog med värdet 100%. När sedan två personer drog i repet samtidigt så minskade deltagarna sin dragkraft till 93% och var det åtta personer som drog samtidigt minskade deltagaren sin dragkraft till 49%. För varje person som laget ökade med så minskade deltagaren sin ansträngning.
Jag tror inte det finns en lösning som löser alla problem, däremot tror jag att majoriteten av oss behöver inspireras för att ta i även när vi är trötta, vi behöver även någon som påminner oss om vad vi skall fokusera på, till och med skrika på oss i vissa fall. När jag mönstrade inför värnplikten så sade befälet som ansvarade för de fysiska testerna att det krävs tre personer för att kunna mäta maxpulsen, en som cyklar, en som tar pulsen och en som skriker på den som cyklar. Jag har aldrig varit så slutkörd fysiskt vare sig förr eller senare som när de mätte min maxpuls i samband med mönstringen. Mina ben vek sig när jag skulle gå ner för en spiraltrappa till nästa moment, minns att jag föll ner för trappen, mina ben bar mig inte. Jag har reflekterat över coachen jag hade då jag spelade basketboll i USA som ung. Det gjorde ingen större skillnad om han skrek på oss under matcherna givet att vi var något sånär pigga. Vi visste ju vad vi skulle göra. Däremot gjorde coachens engagemang och instruktioner en stor skillnad i matchernas slutskede då vi var trötta och det gällde att fokusera på rätt saker rent taktiskt. Oavsett vilka frågeställningar ni har kring teamutveckling så är det vår förhoppning att ni hittar något matnyttigt i detta nummer av FLOW som ni gärna testar i praktiken.
[/ihc-hide-content]
Jag önskar er trevlig läsning!
Joakim Karlsson
Ordförande i Svensk Idrottspsykologisk Förening
Referens:
Kravitz, D. A., & Martin, B. (1986). Ringelmann rediscovered: The original article. Journal of Personality and Social Psychology, 50(5), 936–941. https://doi.org/10.1037/0022-3514.50.5.936
