Vad är det som driver en individ att tävla på seniornivå i över 20 år? Att fortsätta i över tio år efter ett VM-guld som för henne var det stora målet? Svensk Idrottspsykologisk Förening firar ju 20 år och på jubileumskonferensen kommer det blickas både bakåt och framåt. På liknande sätt bad vi på redaktionen Linda Lindström att med egna ord berätta om sin idrottskarriär.
Jag var 13 år och en tjej i klassen gick på jujutsu, så jag och sex killar i klassen bestämde oss för att testa. Efter en termin hade killarna slutat, men jag fastnade och har med några få uppehåll tränat kampsport sedan dess. På den tiden fick man inte tävla i jujutsu förrän man hade brunt bälte, men jag började också med karate och där fick man tävla. Jag grät mig igenom hela första tävlingen, men mina träningskamrater peppade mig att gå upp på mattan igen och igen. Och tydligen fick jag lite blodad tand (bokstavligen för jag hade inte förstått att man skulle ha tandskydd så ena framtanden dog av erfarenheten) för sedan dess har jag fortsatt att tävla.
TEXT: Linda Lindström
I början av min tävlingskarriär kämpade jag på rätt ensam. Jag tränade på en klubb som egentligen inte höll på med tävlingsjujutsu. Ofta åkte jag iväg ensam på tävlingar och fick be någon på plats att coacha eller köra utan coach. Många gånger hade jag sådana flyktkänslor att det var nära att jag inte kom upp på tävlingsmattan och jag hittade allt som oftast på ursäkter till varför jag inte vunnit just den gången. Då och då lyckades jag trots allt ta mig till medaljplats, men jag klarade inte riktigt att ta steget upp och vinna.
Och jag ville ju bli bäst i världen! [ihc-hide-content ihc_mb_type=”show” ihc_mb_who=”3,5,6,12,13,14,15,16″ ihc_mb_template=”1″ ]
Så 2005 tog jag det mycket svåra valet att byta klubb och därmed lämna många av mina vänner för att börja på Nacka dojo. En klubb som då och än idag är en av Sveriges främsta tävlingsklubbar. Och det var inte helt lätt att komma ny till ett sammansvetsat team, men ett val jag aldrig har ångrat. Ingemar Sköld, grundare av stilen Sportjujutsu, erbjöd en helt annan nivå av mental träning än vad jag tidigare fått. Från att ha haft som mål att slå min närmsta konkurrent fick jag nu lyfta blicken och fokusera på den internationella arenan. Jag har alltid varit mycket träningsvillig men blev nu mer medveten om mina tankar och kunde aktivt jobba med dem och vända dem till styrkor. Och det gav resultat, EM-brons 2005, VM-silver 2006 och EM-silver 2007 och målet började kännas inom räckhåll. Så kom VM 2008 som i sig var något extra, att få representera Sverige på hemmaplan inför en svensk publik. Och ärligt så var det en av mina tuffaste tävlingar. Inget stämde och det krävdes en timmes uppvärmning innan huvud och kropp till slut började lyda. Men dessa år av förberedelser, att möta de jobbiga känslorna när de kommer och att ha övat på att hantera dessa hade gett resultat. Och när jag lyckades säkra guldet genom att sätta två ippon med bara sekunder kvar i matchen, då gick en sann livsdröm i uppfyllelse! Jag hade lyckats, alla träningstimmar, blod, svett och tårar, det var värt det. Jag var nu bäst i världen! Stolt över att nå mitt mål, men också stolt över den resa jag själv fick göra för att uppnå detta mål.
Om drivet att fortsätta efter VM-guldet
Efter VM-guldet 2008 så kände jag mig rätt klar. Men det innebar också ett stort tomrum. Hjälpte till som assisterande landslagscoach ett tag och sedan blev jag gravid. Och jag hade mycket funderingar över mammalivet. Jag hade ju varit fokuserad på mina mål och vad jag ville åstadkomma. Jag är som person mycket ”all in”, ska jag göra något så ska det vara helhjärtat. Skulle jag klara av att byta fokus? Under graviditeten hittade jag ändå sätt att kunna träna. Minns när jag och en vän, båda höggravida, boxades på mitz, vilket fick den inbjudne franske MMA-instruktören att avbryta sin instruktion och fota oss. Och när du får det där lilla barnet i din famn, det går inte riktigt att förklara. Jag stornjöt av att vara föräldraledig och det gick visst att fokusera både på bebis och träning. Vi turades om att bära runt på ungarna i träningslokalen varvat med träning. När jag var på väg tillbaka i form efter min andra graviditet skulle några från klubben åka till nogi-VM i Los Angeles och då vaknade tävlingsnerven igen.
Jag brukar lite skämtsamt säga att alla medaljer efter VM-guldet är bara bonus. Men det ligger nog lite allvar i det ändå. Om mina första år som elitsatsande handlade om att bli bäst i världen så har fokus ändrats på senare år. Jag har nog nu för tiden lite mer perspektiv och balans som helhet i mitt liv och så också i mitt tävlande. Det är inte på liv och död längre. Självklart vill jag fortfarande vinna, men kan mer uppskatta resan dit och den utveckling som det innebär. Och jag drivs nu av utmaningen i sig, inget är omöjligt. Jag är också ödmjuk och tacksam inför det som tävlandet gett mig. Att kunna utsätta sig för den stress och påfrestning som tävlandet innebär och veta att jag kommer klara av att hantera det är något som jag har med mig i livet oavsett situation. Men visst, jag hatar fortfarande att förlora. Jag kan dock se till prestationen och vara nöjd med den även om inte resultatet blivit det jag önskat. Och jag kan också vara stolt på ett annat sätt, att jag fortfarande klarar av att hålla högsta nivå och kan ta hem VM-medaljer efter alla dessa år. Ytterligare en dimension som tillkommit är att kunna vara en bra förebild för de tjejer och killar som jag idag träffar på mattan. Kan mitt tävlande inspirera dessa killar och tjejer att våga träna och kanske tävla så har jag åstadkommit så mycket mer än själv vinna ett guld.
Mentala strategier genom åren
I början hade jag inte så mycket mentala strategier utan tyckte nog mest att det var domarens eller någon annans fel när det inte gick min väg. Men genom mental träning och det stöd landslaget gav fick jag en helt annan förståelse för hur jag kan jobba med mina tankar och känslor och på det sättet också bottna i en bra självkänsla och självförtroende. Och idag kan det som var ångestladdade flyktkänslor till och med kännas lite tryggt och igenkännande. Med det sagt, jag är fortfarande nervös inför varje tävling och det tror jag nog man måste vara för att vara beredd. Skillnaden är att idag blir jag inte rädd för de känslor och tankar som kommer utan har metoder för att ta mig igenom och kunna gå upp på mattan och prestera. Och i stort har jag lärt mig att skilja på person och prestation, eller med Ingemars ord: ”Oavsett resultat tycker jag lika mycket om mig själv.” Något som jag också försöker förmedla till mina medarbetare och mina barn. Vi är alla i behov av bekräftelse. Att tycka om sig själv och kunna uppskatta sin egen förmåga kommer alltid att betyda så mycket mer än vad någon annan tycker och tänker. Det är lätt att glömma bort och som allt annat, vi behöver öva för att det ska bli bra.
Framgångsfaktorer
Jag önskar jag kunde säga att en framgångsfaktor varit att jag hållit mig skadefri. Men snarare så att jag trots skador ändå lyckats med en så lång karriär. En stor faktor är min förstående man som ställt upp på alla tokigheter jag hittat på och förstått att jag behöver få lägga tid på kampsporten för att vara lycklig. Jag har också haft en bra arbetsgivare, Tullverket, som tillåtit flexibilitet i arbetet så jag kunnat åka iväg och tävla. Och så självklart mina fina träningskamrater som bidragit till att kampsport är så roligt. Men visst, det handlar om att kunna prioritera. Med jobb och familj finns inte många timmar att fördela. Men jag är mån om att alltid försöka vara närvarande i det jag gör, nyttja timmarna så kvalitativt som möjligt.
Jag har alltid haft ett inre driv att vilja utvecklas och utmanas och tackar mina föräldrar för att de har uppmuntrat dessa egenskaper. Jag har också haft förmånen att haft bra tränare och coacher som pushat och trott på mig genom åren. Så en del i att jag kunnat fortsätta så länge är nog att jag helt enkelt inte ger upp. Och jag har alltid varit mån om att det ska vara roligt. Självklart kan jag bli frustrerad, men det är också en drivkraft som får mig att jobba ännu hårdare, hitta nya lösningar för att komma framåt.
Om motgångar
Jag är ju rätt envis så ser varje hinder snarare som utmaningar som är till för att lösas. Men på nogi-VM 2015 brast bakre korsband, yttre ligament och menisk i knäet och jag insåg allvaret, att jag kanske skulle tvingas lägga av, då det var mycket ovisst om det skulle gå att tävla någonsin igen. Benet spändes upp i en ställning och under en månad fick jag inte böja på det alls. Som tur var fick jag dispens att jobba sittandes hemma i sängen istället för att vara sjukskriven, hade nog annars blivit galen på riktigt. Därefter följde en lång period av rehab. Och under denna tid insåg jag vad kampsporten verkligen kommit att betyda för mig, hur beroende jag var av att få vara på mattan och träffa människorna där för att må bra. Inte ens under mina graviditeter hade jag varit borta så länge och då var det ju en rolig orsak som uppehållet berodde på.
Några veckor innan det årliga sommarlägret hade skadan läkt tillräckligt för att kliva upp på mattan igen. Under en vanlig teknikträning smäller det till och så brister mitt yttre ledband i andra knäet! Och där var jag på väg att ge upp. All denna rehab och ändå så håller inte kroppen. Jag hade dock redan anmält mig till lägret så dök upp men kunde ju inte sparras och bara göra vissa tekniker. I detta mörker får jag den finaste gåvan. På lägret tilldelas jag mitt svarta BJJ-bälte med motiveringen att det inte är mina framgångar utan snarare min kärlek till den här sporten, som trots alla motgångar ändå gör att jag står på mattan, som betyder något i slutändan.
En livsstil
Och så är det, mitt hjärta brinner verkligen för kampsporten. Den har blivit en livsstil och klubben min andra familj. Jag inser att det kommer en dag då jag inte kan tävla på samma nivå som hittills. Men jag hoppas att jag kommer kunna fortsätta finnas där på mattan, bli inspirerad och inspirera andra. Och när det dyker upp oväntade saker i livet eller lite tuffare motgångar, så vet jag att jag alltid har en support och en plats på min klubb. Nacka dojos ledord är ”Tjena kompis!” med innebörden, du är alltid välkommen till oss precis så som du är.
Ledord som jag tror vi alla skulle må bra av att leva efter, oavsett om det är i arbetslivet, nära och kära eller som i detta fall, en plats för träning och gemenskap.
Om Linda Lindström
Ålder: 42 år
Klubb: Nacka dojo
Familj: Gift och två barn på 7 och 9 år
Arbete: Chef för den juridiska enheten på Tullverket
Idrotter Linda tävlat i:
Jujutsu
Newaza
Brasiliansk jiu jitsu Gi och Nogi
Submission wrestling
Karate
Judo
Meriter:
VM-guld i jujutsu 2008, VM-silver 2018
VM-brons newaza 2019
EM-guld i brasiliansk jiu jitsu (BJJ) 2019
SM-guld i jujutsu, BJJ, karate och submission wrestling
Totalt 26 st VM- och EM-medaljer
Svart bälte (4 Dan) sportjujutsu
Svart bälte (4 Dan) förbundsjujutsu
Svart bälte (1 Dan) karate
Svart bälte ( 1st Degree) BJJ
[/ihc-hide-content]
