Det var Linus idrottslärare som uppmärksammade hur ovanligt högt han hoppade och som ringde hem till föräldrarna för att berättat vilken talang han var. I början brydde sig Linus inte om det, han spelade fotboll och det var vad han ville göra. Men efter strålande resultat på ”Lundamästerskapen” stod Linus mamma på sig och Linus började, i början lite motvilligt, träna höjdhopp. I första tävlingen rörde han om i grytan ordentligt med att hoppa 2 meter. Han var den första i sin ålderskategori P16 som hoppat så högt sedan Stefan Holm. Skrällen uppmärksammades rejält, liksom Linus fortsatta framfart som fortsatte uppåt med raketfart, minst sagt. 3,5 år efter att Linus satt sin fot på första höjdhoppsträningen kvalade han in till OS i Aten.
Skrivet av: Anna Laurell Nash
”Det var jäkligt häftigt att kvala till OS som 18 åring och kul att vara där. OS var mitt första stora seniormästerskap och allt gick liksom min väg fram dit. Efter OS började min utveckling plana, det var då det började bli jobbigt.”
Hur gick det på OS då? Jo Stefan Holm hoppade hem ett guld och Linus hamnade på en 20:e plats.
Att OS skulle bli det första riktigt stora mästerskapet kan ju tyckas vara lite fräckt men i verkligheten har man inte så mycket att falla tillbaka på. Av media fick Linus stämpeln att han trots sin potential och talang inte lyckades när det gällde. Det var en stämpel som färgade av sig. Förbundet tog inte ut honom på kommande VM året därpå och Linus själv kände en allt högre inre press.
2006-2008 var Linus bästa år i karriären enligt honom själv, det var inte så många motgångar under de åren utan snare positiva känslor. Han var rankad topp tre i världen och fick uppleva livet på touren för första gången och alla nya och positiva intryck. Det var också nu han lärde sig att hantera den yttre pressen. Linus skapade strategier för att inte ta in vad omvärlden tyckte och tänkte under viktiga tränings- och tävlingsperioder, och det hjälpte. På inomhus EM 2006 plockade han hem ett brons och kände att ”nu vänder det”. Efter det hade han tre grymma mästerskap i rad.
Man kan ha strategier för att stänga ute omvärlden vissa perioder men inte hela tiden. Även med den yttre pressen under kontroll så måste man ju hantera den inre pressen. [ihc-hide-content ihc_mb_type=”show” ihc_mb_who=”3,5,6,12,13,14,15,16″ ihc_mb_template=”1″ ]
2009 gick det för långt. Det var på VM utomhus, med tre stressfrakturer i höften/bäckenbenet under året hade Linus knappt kunnat träna höjdhopp. Istället hade han jobbat med det mentala, visualiserat och styrketränat, och han var ändå med. Mot alla odds tog han sig till final och hoppade trots mycket smärta. Tävlingen var utdragen och bröts på grund av regn och Linus slutade som 5:a. Sin vana trogen hade han också hållit sig undan från media under tävlingsperioden för att inte bli påverkad av den yttre pressen. Dagen efter öppnade han datorn och började läsa nyheterna för att ta igen det han missat under tiden han fokuserat på tävlingen. Med tanke på skadesituationen var Linus själv nöjd med både prestationen och resultatet i tävlingen men det enda han såg var svarta rubriker med hans eget misslyckande, speciellt en journalist sågade honom fullständigt. Detta fick bägaren att rinna över och något brast för Linus. Allt jobb med att hålla borta vad andra tycker och tänker var som bortblåst och han blev som besatt av att få konfrontera skribenten och bevisa för omvärlden att han var bra nog.
Stressfrakturerna ledde till en höftoperation och under rehab tiden tänkte Linus bara på hur han skulle komma tillbaka. Han körde på oavsett skada eller sjukdom för att ta sig tillbaka. Linus tog sig till EM men på plats var han tvungen att bryta på grund av skada. Det var kanske detta som tillslut knäckte Linus helt.
Vilken hjälp fick då en av våra största idrottare när kroppen var sönder och tröttheten tillslut vann över viljan?
Jo Linus hade jobbat med mentala rådgivare tidigt. Året efter OS i Aten fick han hjälp med att optimera sina förberedelser och hur han skulle stänga ute omvärldens press, sådant han inte själv kunde påverka, något som hjälpte mycket. Efter EM 2010, där det brast, fick han även hjälp av SOK:s mentala rådgivare. Där tog han med sig berättelser om andra idrottare som gått i väggen men arbetet följdes aldrig riktigt upp. Under tiden som följde träffade han även en psykiatriker som inte riktigt trodde på hans story och Linus som själv hade lite svårt att förstå vad det egentligen var som hänt hade svårt att sätta ord på sina känslor. I den stora tröttheten han befann sig i där han knappt orkade lämnade lägenheten, kunde han inte riktigt förmå sig att reda ut saker. De som hjälpte honom mest under den här perioden var hans familj, de blev hans trygga punkt och som guidade honom i rätt riktning.
2011 försökte Linus göra en comeback, långt innan han var frisk. Då tvingade han sig själv att gå ifrån lägenheten en timme tre gånger i veckan för att träna. Det gick inte och ansträngningen gjorde att Linus föll djupare tillbaka in i utbrändheten. Det kan tyckas vara galet att försöka komma tillbaka innan man ens har tagit sig ur sjukdomstillståndet men när man tittar på Linus ”varför” så känns det inte så konstigt. Hans målbild var helt enkelt för stark och viljan att uppfylla den var större än trötthetens makt över honom, i alla fall en liten stund innan han fick återfall. Linus såg sig själv vara med på 5 OS och helst plocka hem en del medaljer på vägen. Han var långt ifrån klar med hoppningen och hade svårt att acceptera när kroppen sa nej. Tanken på att få vakna upp varje morgon och må bra eller fortsätta må dåligt men slå världsrekord, var det som slutligen fick Linus att börja tänka om och fokusera på hälsan. Men vad skulle han göra istället?
Som idrottare i Sverige är man ganska utsatt. Under tiden man är aktiv så kan vissa idrottare tjäna pengar, de flesta – även många i världstoppen klarar sig inte på bara idrotten utan måste jobba vid sidan av. Om något händer finns det sällan backup, inget socialt skyddsnät som för resten av samhället. Man är som Linus själv beskriver det i ”ingenmansland”. Linus hade eget företag och hade gjort allt man skulle, betalt skatt och sociala avgifter. Ändå ville försäkringskassan inte betala ut sjukpenning när han blev utbränd. De menade på att han skulle ta ett vanligt jobb istället vilket ju är lite konstigt eftersom han inte var i skick att arbeta. Idrotten har vanligtvis inte heller pengar att ta hand om sina aktiva efter karriären. SOK som stöttat Linus under många år har bara råd att hjälpa de som är topp 8 i världen så det var naturligt att Linus föll ut från deras stöd. Med förbundet fanns det inte mycket relation och klubben kämpade också med pengarna för att överleva.
Linus hade kört för hårt, för länge och var fysiskt och psykiskt utmattad. I efterhand insåg han att han aldrig någonsin lärt sig att slå av och vila mellan varven, han hade haft påslag i tio år.
Det tog ett tag innan Linus bröt isen och vågade prata om sitt mående offentligt. Tankar som ”ingen kommer att vilja jobba med mig igen” och ”folk kommer bara tycka att jag ska kämpa lite till” stoppade honom men när han väl började berätta sin historia fick han positiv respons. Hundratals mail från folk som mådde dåligt fick honom att inse att hans berättelse gjorde skillnad. Idag är det fler idrottare som har följt Linus exempel och pratar öppet om mental ohälsa inom idrotten.
”Att höra andra berätta gör det lättare att förstå sin egen situation.”
På frågan om hur Linus mår idag säger han att han tror att han är 75% återhämtad. Han tränar 2 ggr i veckan och är noga med att ta vilodagar för att inte få bakslag. Han vet inte om han någonsin kommer att vara tillbaka på 100% igen.
Bästa minnet från idrottskarriären?
”EM bronset 2006, då kände jag att jag hade lyckats, jag fick revansch på omvärlden och kände både lycka och en hel del lättnad. Men härligaste tiden var ändå som junior. När allt gick spikrakt uppåt och det inte fanns några måsten.”
[/ihc-hide-content]
