Annie, den andra redaktören för FLOW, och jag pratar och planerar innehållet för det här numret över telefon. Det är ju 20-årsjubileum för SIPF 2020 och temat på den kommande konferensen i mars är: On your mark, get set, GO! Vi kommer att blicka bakåt såväl som att titta på var vi är idag och även spekulera i vart vi är på väg. En del som har förändrats inom idrottspsykologin under denna tid är att den så kallade tredje vågen inom kognitiv beteendeterapi har gjort entré. Den bygger på acceptans och mindfulness och det blir allt mer känt att när vi kan acceptera alla våra tankar och känslor som de är, utan att värdera dem och hålla fast i dem, passerar de snabbare.
TEXT: Karin Hägglund
[ihc-hide-content ihc_mb_type=”show” ihc_mb_who=”3,5,6,12,13,14,15,16″ ihc_mb_template=”1″ ]
Vi börjar prata om våra egna erfarenheter som elitidrottare och landslagsledare och vad vi fick lära oss när vi var aktiva. Plötsligt skrattar Annie till och säger: ”Om det verkligen fanns fel tankar att tänka, fel känslor att känna på tävling, då skulle jag nog aldrig vunnit nåt! För jag har tänkt och känt så mycket fel!” Jag börjar också skratta. Högt. Jag känner igen mig. Även mina tankar har irrat iväg på tävlingar, både tänkt på annat och på hur dåligt det skulle kunna gå. Långt ifrån alltid känt mig som en vinnare på uppvärmningen. Jag berättar det här yvigt för Annie och avslutar med: … ”för egentligen, inte nog med att jag var rädd att göra en miss i min teknik och inte prestera på topp på tävlingar. Jag gick också runt och var rädd att tänka och känna fel. Vilket slöseri med energi! Tänk om jag hade fattat det här med att kunna möta och acceptera alla känslor lite tidigare. I mitt huvud fanns det en stoppskylt vars enda uppgift var att slå ner alla oönskade tankar och känslor. Trots att upplevelserna av just de tankarna och känslorna blev starkare av det och stoppskylten fick jobba allt hårdare. Verkligen, vilket slöseri med energi!” Nu skrattar vi båda högt.
Både Annie och jag har försökt tänka ”rätt tankar” och känna ”rätt känslor” på träning och tävling. Det var inte det lättaste, och idag förstår vi mer varför det just var så svårt. Vi fortsätter att prata, nästan i mun på varandra. Om att när vi blickar bakåt kan vi ju se att vi försökte göra det bästa vi kunde med den kunskapen som fanns tillgänglig för oss då. Både utifrån var forskningen befann sig då, men också vilken kunskap som sipprade ner till oss som tävlingsaktiva och ledare från klubbar, landslag, förbund och Riksidrottsförbundet. Det är ju inte det lättaste att få ut kunskap på bredden. Idag kan vi se tillbaka på vad som präglat oss under olika delar av karriären. Kanske kan vi också idag skratta åt alla de galna idéer vi haft på ett lite mer kärleksfullt och mindre dömande sätt. För forskning är ju spännande, att bygga vidare på den kunskap som finns och ibland behöva förkasta det man tidigare lärt sig, hur jobbigt det än må vara.
Nyfiket blickar vi såväl bakåt som framåt och vill lära oss mer. Allt för att varje generation ska få möjligheter att bli bättre än den tidigare. Ser fram emot konferensen i mars: On your mark, get set, GO!
[/ihc-hide-content]
