…Detta oförutsägbara, konstiga, häftiga, härliga, roliga, utmanande, tunga, stökiga liv. Som kommer emellan när man hade sin plan klar och som bäst tänkte -ungefär så här kommer det att bli! och så blir det något annat istället. Eller det förutsägbara, planerade livet som en satsande idrottare utmanas i att kombinera sitt idrottande med. Detta var temat på årets SIPF-konferens på Bosön som vi arrangerade 17-18 mars i samarbete med Centrum för idrottsforskning, GIH och Riksidrottsförbundet. Det är också temat på detta nummer av FLOW.
[ihc-hide-content ihc_mb_type=”show” ihc_mb_who=”3,5,6,12,13,14,15,16″ ihc_mb_template=”1″ ]
Under konferensens två dagar belystes temat från olika perspektiv. Hur kombinerar man en idrottskarriär med föräldraskapet? vilket stöd finns att tillgå vid en graviditet? Vem i föreningen vågar se den unge fotbollsspelaren som samtidigt hen spelar fotboll även försöker hantera sin alkoholiserade far? Och vem vågar fråga hur det egentligen står till? Hur kan en idrottskarriär kombineras med studier så att tid och energi räcker till? Eller som några 13-åriga idrottare i ett lag sa till mig en gång, när de kände sig tyngda av skola och andra saker i livet, och samtidigt pressades av sina tränare att prestera:
”Ibland känns det som att de glömmer bort att vi är BARN!”
En tydlig röd tråd genom hela konferensen var vikten av helhetsperspektivet på idrottaren, på människan. Om de som finns runt idrottaren, såväl som idrottaren själv, har ett för smalt perspektiv som bara fokuserar på prestationer och idrottsrollen är det förstås mycket som kan ”komma emellan” i den utstakade karriärstegen. Men det här som ”kommer emellan” är ju i själva verket det som hela tiden pågår, i livet, i att vara människa.
Ibland frågar jag unga idrottare som upplever det jobbigt att hantera motgångar och (det de ser som) misslyckanden:
”Om jag skulle kunna tala om för dig nu exakt hur din idrottskarriär kommer att bli.. om jag kunde avslöja resultaten på alla dina kommande matcher/tävlingar… Skulle du vilja veta det då?”
Det vanligaste svaret är nej, troligtvis för att den spänning som idrott i mångt och mycket handlar om ju skulle vara borta i och med mina avslöjanden. Så, kan en idrottare istället rent av hitta en tjusning i det oförutsedda, i det som ”kommer emellan” och stör hen i sin plan? Kan det kanske vara spännande för en idrottare att hela tiden få förhålla sig till att saker och ting inte blir exakt så som man har planerat..? För vem vet egentligen hur den optimala karriärresan ser ut?
Det finns mycket från konferensens tema att diskutera vidare, men en viktig fråga som jag ser är hur vi skapar strukturer för stödjande idrottsmiljöer, där det inte är konstigt att vara öppen och be om hjälp, och där man vågar fråga varandra hur man har det i livet.
[/ihc-hide-content]
