Tema positiv psykologi: Jag visste direkt att jag ville intervjua tyngdlyftningstränaren Jussi Tukiainen. Efter jag avslutade min tävlingskarriär i karate frågade en vän om jag ville lära mig tyngdlyftning. Han sa: Kom ner till Gruvan!
En vecka senare öppnade jag dörren till en källarlokal vid Sankt Eriksplan. Gruvan visade sig vara smeknamnet på den anrika klubben Stockholm Atletklubb som startades 1905. Där stod Jussi och hade förmågan att se alla, vad som fungerade och hela tiden förstärka det. Han byggde en miljö där fokus och disciplin var självklart (ingen musik på och en lyftare i taget på varje podium). Han fick oss att träna hårt och tro på oss själva. I hans värld blev en missad frivändning ett bra högt drag!
Text: Karin Hägglund
Jag intervjuade Jussi (72år) och hans adept Jessica Borgström (26 år) i Gruvan. De två träffades 2016. Sedan dess har det gått fort. Jessica är nu med i landslaget, tog brons på NM och tävlade på EM i våras.
- Hur är det att ha en så positiv tränare? frågar jag.
- Helt fantastiskt! Jag vet ju att Jussi står bakom mig hundra procent oavsett om jag gör min bästa tävling någonsin eller min sämsta. Att han ändå tror på mig. Men jag behöver och får kritik också. Skillnaden är den att Jussi inte säger vad jag är dålig på, utan vad jag kan jobba på. Han säger: Tänk på det här. Sedan låter han mig träna på det själv ett tag. [ihc-hide-content ihc_mb_type=”show” ihc_mb_who=”3,5,6,12,13,14,15,16″ ihc_mb_template=”1″ ]
- Ibland behöver jag inte snacka, fortsätter Jussi. Ser att hon vet vad hon behöver göra. Att stödja och uppmuntra är grunden i mitt ledarskap. När det gäller kritik måste den vara konstruktivt. Jag ser min roll som vägledare, inte bara tränare. Vill bara hjälpa. Och med Jessica, jag såg ju direkt att hon hade talang. När jag lärde känna henne insåg jag att hon har bästa huvudet. Hon går ut och lyfter. Vågar prova. Man dör ju faktiskt inte om det går dåligt när man lyfter. Hon har inga ursäkter. Du vet, många vill lämna bakdörren öppen. Berätta om allt som inte är bra så de redan innan har en ursäkt om det inte går bra.
- Jag känner ju alltid att det är okej. Om jag gjort misstag känner jag inte någon oro, utan: Okej, nu är jag ledsen. Jag vet att Jussi kommer hitta något som var bra och att hans engagemang är äkta.
- Och när det gäller misstag. Jag har varit med om så många. Gjort dem själv.
Jussi börjar berätta på sin sjungande finlandssvenska: Jag kom till Stockholm 1966 från Karelen via Helsingfors. Jag levde utanför samhället och var missbrukare. 1969 försvann jag ett år till Kristiania i Köpenhamn.
Jag var hippie så in i helvete, säger Jussi och skrattar. Jag trodde inte att jag skulle leva till 30 år. Jag var riktigt risig när jag kom tillbaka till Stockholm, fortfarande med grovt alkoholmissbruk. Vi fick barn och läkaren sa till mig: Byt liv eller dö! Det blev en vändpunkt för mig. Jag fick jobb på Ericsson och bestämde mig för att ta mig ur missbruket. Att börja med ett år utan att kröka och röka. Det var en kille på jobbet som skröt om att han tävlade i spjut och tränade tyngdlyftning i Västerhaninge där de bästa lyftarna fanns då. Han sa: Häng med! Jag hade ju också skrutit om att jag var stark trots att jag inte hade någon styrka alls! Jag började köpa vikter när jag fick lön. När jag tog 100 kg sa jag till honom: Ok, vi åker! Jag stötte 120 kg när vi kom dit. Sven Borrman, dåvarande landslagstränaren, tittade på mig: Du var mig en riktig skogs-Pekka. Dig ska vi ha i laget. Jag började tävla 1972 för Kungliga Fottan men efter en allvarlig ryggskada 1975 blev jag tränare för klubben. Jag gick alla kurser. Efter ett par år kunde jag själv börja lyfta igen parallellt med att vara tränare. Jag gjorde mina bästa resultat 1977 – 198. Utan hormoner och piller! Det var ju vanligt förekommande då. Jag var landslagstränare 1979–1996. Rickard Nilsson kom med 1981 (tränare på Gruvan och träningsrådgivare på Sveriges Olympiska Kommitté, reds. anm.) Jag var med honom hela hans karriär. Vi har varit vänner sedan dess. Jag slutade när en av de landslagsaktiva inför OS 1996 lämnade ett positivt dopningsprov. Jag tänkte: Nu jävlar räcker det! Jag var borta från lyftningen till 2014. Jag satsade på jobbet som chef, först på Ericsson och senare på Caterpillar.
Varför kom du tillbaka till lyftningen? undrar jag.
- Rickard ringde, han hade mycket jobb inför OS i Sotji och undrade om jag kunde komma till Gruvan och hjälpa till. Nu är jag här minst tre dagar i veckan. Jag hjälper även Daniel Ståhl (diskuskastare, reds. amn). Jag känner ju hans pappa sedan länge och när han är i Stockholm kommer han hit.
Var du likadan, lika positiv, när du var yngre och landslagstränare?
- Ja, du vet när jag är intresserad av något, då ser jag det positiva. Jag har alltid varit så. Jag har ju levt ganska tufft mellan varven. Även i misären var jag såhär. Sarkastisk ibland, det är jag nu också. Men alltid positiv.
Har din bakgrund påverkat ditt bemötande?
- Ja, jag vet ju hur det kan vara. Det gäller just hur du tar det. Jag har haft mina svackor, värsta svackorna var mitt självskadebeteende – att dricka och röka.
Är det så du har hjälpt dig själv också, genom att vara positiv mot dig själv?
- Ja, annars hade det inte gått. Jag ville bort från missbruket. Jag bestämde mig. I mitt 60-talsgäng är det bara en till som har överlevt.
Du är ju öppen med din historia, att det både gått upp och ner. Hur tror du att det påverkar miljön du bygger?
- Jo, det där med ledarskap och förtroende. Som mest var jag chef för 250 personer. Lika öppen där. Jag har alltid varit samma oavsett miljö. När jag söp vid Slussen, när jag var tränare, chef, när jag satt inne på Långholmen…
Har du suttit inne? säger jag förvånat.
- Ja, i sex månader 1967. Senare var jag tränare för Stockholmspolisen!
Om någon är så öppen och positiv mot en stärker det ens självförtroende, fortsätter Jessica. Jag kan ju vara ganska hård mot mig själv. Jussis inställning har påverkat mig. Man är alltid nervös, kan alltid hitta fel, men varför? Om man har gjort allt man kan, och känner sig pigg. Varför då leta fel? Jussi säger: Var inte så petig! Det tänker jag ofta på.
- Jo, jag vet att det stormar därinne på alla. Karin kanske du kan förklara det bättre: Jag tänker ibland att även de östtyska lyftarna, trots att de var dopade, hade med sig en nallebjörn till stora tävlingar. Och ibland tänker jag att det är just det jag är: En maskot. Man är van att bli glad när man ser den, säger Jussi och skrattar.
Jag är säker på att din roll är större än en maskot, säger jag leendes. Men tror jag förstår vad du menar. Symbolen för trygghet. Vi människor behöver trygghet, kanske än mer när vi utmanar oss.
- Ja, precis! säger Jussi och ler.
Under mina år i Gruvan var jag landslagstränare i karate. Jag lärde mig mer än att lyfta tungt. Att se det som fungerar och förstärka det i min roll som ledare. Stort tack för att ni delar med er av er historia Jussi och Jessica!
[/ihc-hide-content]
