I ett nästan fullsatt Olympia är stämningen förväntansfull inför lördagens sista pass på vårkonferensen. Lotta Schelin, legenden som gjort 88 landslagsmål i fotboll och är en av Sveriges mest framgångsrika spelare genom tiderna är på plats. Hon ska i ett samtal lett av Göran Kenttä (ansvarig för idrottspsykologi på Riksidrottsförbundet, forskare på Gymnastik- och Idrottshögskolan och verksam idrottspsykolog) berätta om sina erfarenheter kopplat till self-compassion och mindfulness i idrotten. Här kommer en del av deras samtal.
Text: Karin Hägglund
Göran: Vill du börja med att berätta lite om hur det var när du slutade spela?
Lotta: Jag hade under många år haft problematik med nacken och huvudvärk, som gjort att jag haft olika skov och fightats med smärta. Men det var en smäll i juni 2017 som gjorde att det blev mer fel än vanligt. Men man har ju en mentalitet – det är bara att bita ihop och köra! Jag drog det lite för långt då. När jag kom hem efter EM och började träna igen hade jag det jävligt tufft den veckan. Vi skulle spela en träningsmatch och det tog bara stopp. Jag hade känt länge att det inte var “jag” längre; jag kunde inte leverera, jag var inte glad, jag kunde inte påverka mina spelare runt omkring mig. Jag hade istället fullt upp med att fokusera på att överhuvudtaget vara på fotbollsplanen. Jag kommer ihåg att jag sprang runt på planen och bara kände: Det här går inte och synen var inte 100 heller! Så då klev jag av och sedan dess har det varit olika steg, framförallt många delar att acceptera. Jag var länge inne på att jag skulle tillbaka – jag ville tillbaka över vattenytan – kunna tänka nu kör vi igen! Men jag insåg att vara över vattenytan är inte samma sak som att må bra igen. Så från augusti 2017 tog det ett år för mig att acceptera och att må lite bättre. Att faktiskt ta beslutet: Det är stopp nu. Det var en väldigt speciell resa och jag är ju fortfarande i den resan. Jag är långt ifrån 100 procent, men idag har jag en ok vardag överlag. Det är mycket bättre men jag har en lång väg kvar.
Göran: Vi kommer försöka knyta an till temat med mindfulness och self-compassion, du är själv inne på det här att många elitidrottare är väldigt hårda mot sig själva istället för att kanske vara snälla mot sig själva. Du hade många år med nackproblem och under dina år i Frankrike var det en tuff kultur från ledaren samtidigt som det var en period där du var extremt framgångsrik. Det var en speciell situation, har du lust att berätta om den?
[ihc-hide-content ihc_mb_type=”show” ihc_mb_who=”3,5,6,12,13,14,15,16″ ihc_mb_template=”1″ ]
Lotta: Ja, absolut! Jag kom ju till Frankrike och fick en tränare under fyra år som var en extrem version av “management by fear”. Det fanns inte utrymme att se till individen, att se hur man mår. Hans sätt att arbeta och sålla var att sätta väldigt tuffa ramar, vara stenhård och de som inte pallade droppade av. Och jag kom från Sverige och var inte van vid den piskan. Vad fasiken – jag ger hundra procent jämnt! Det behöver inte du piska mig för att jag ska göra, men han hanterade ju alla på samma sätt. Han visste om mina problem med huvudvärken och att jag inte kunde nicka så mycket. Vid ett tillfälle kom jag till träningen och han sa att idag ska vi bara nick-träna i 90 minuter. Det var en mardröm för mig. Samtidigt som jag visste att det inte fanns utrymme att kolla läget och ställa frågan om jag kunde göra något annat. Så då gick jag bara in i mig själv och körde, 90 minuters nickträning, vilket var mardrömslikt. Jag grät 60 minuter av de 90.. Nu i efterhand, när jag ser tillbaka på hela min karriär är jag stolt och efter de åren med honom känns det som: Jag klarar av vad som helst. Men självklart, det tär ju på en och man kör över sig själv. Och det är speciellt att hålla på med elitidrott och vad man då tror krävs för att vinna. Det är svårt att veta när man är mitt i det… Men till slut tar det stopp.
Göran: Du nämner “management by fear” i den situation du beskriver, och att du funderar på: Är det detta som krävs för att vara bästa spelaren, bästa klubben i Europa, ni vann ju i princip allt. Och så kanske man går in i det, man måste bita ihop, att man måste tåla smärta – att man lär sig att det är så det fungerar i den världen?
Lotta: Jag är en analyserande varelse så det var inte så att jag körde på där i fyra år och tyckte att allt var tipp-topp. Tvärtom! Jag tänkte verkligen: Ett – är det värt det? Den frågan ställde jag mig hundratusen gånger! Två – det kanske är det här som krävs för att man ska lyckas? Det är också svårt att sätta det i perspektiv när man spelar i ett lag som inte har förlorat på tre och ett halvt år och styrs av ett sånt ledarskap. Som tur var hade jag hela tiden svenska landslaget som kontrast. Det var väldigt skönt, för när jag ställde mig de frågorna så kunde jag tänka: Men vad fasiken, vi lyckas ju! Vi kommer väldigt långt med de spetskvaliteter vi har och bygger på dem. Och det är inte att vi ska må dåligt för att prestera!
Göran: Som kontrast då till ledarskapet i Frankrike, under VM 2011, gjorde ni i svenska landslaget något annorlunda. Ni öppnade upp, visade väldigt mycket känslor för varandra, hade en enorm närvaro och ett socialt samspel. Och du var också delaktig i att initiera en galen dans? Och du pratade om vikten av att kunna se varandra i ögonen? Kan du berätta om det?
Lotta: Först och främst är det överlag mycket mer lag-tänk i Sverige, och inställningen att “jag behöver och vill prestera 100 procent för laget”. Det som hände 2011 var att Göran var med i truppen och hjälpte oss för att vi ville ta några steg tillsammans som grupp – vi spelare. Utan ledare. Vi spelare ville ha ett öppet klimat, kunna berätta vad vi kände och analysera matcherna tillsammans. När vi började göra det hittade vi en trygghet med varandra och i det så började vi tänka att vi skulle ha något innan match för att komma igång lite, just få igång glädjen och se varandra i ögonen. Det skapar så mycket trygghet och förtroende. Och dansen kom så spontant! Det var en dans som jag sett i Frankrike, fjantig egentligen, men vi bestämde oss för att göra de movsen! Nu var detta ett väldigt framgångsrikt mästerskap och det var ju inte bara dansen som gjorde det! (skratt) MEN det var något med de här samtalen och sammanhållningen vi fick: Plötsligt kunde man göra vad som helst för varandra på plan för att vi litade på varandra. Direkt när man känner sig trygg blir man generös och jag gillar när man kommer dit!
Göran: Det var ju en enorm kollektiv närvaro som växte fram organiskt där och då som skapar trygghet. Nu med lite perspektiv, vad har du för råd till idrottare, hur kan man förhålla sig och vara mer snäll mot sig själv?
Lotta: Att komma ihåg att vara snäll mot sig själv när man får kritik, särskilt vid medial eller publik kritik – att komma ihåg att det är den innersta sfären (familj, vänner, tränare, lagkamrater och du själv) som är de viktigaste. Jag fick tidigt rådet av Göran att själv utvärdera min prestation utifrån de förutsättningar jag hade och det kan ju vara förutsättningar som den yttre sfären inte vet något om. Jag hade ofta fokus på här och nu och ta saker steg för steg och det hjälpte mig genom hela min karriär.
Ett kort eftersnack!
Jag fick chansen att ställa två korta frågor till Lotta efter det fina samtalet i Olympia.
Karin: De tillfälle när du varit så väldigt hård mot dig själv, finns det gånger du ser tillbaka på det och blir ledsen? När du ser att det kanske inte hade behövts?
Lotta: Ja, exakt så. I konkreta exempel, där inne berättade jag om 90 minuter nickträning som jag tvingade mig själv igenom som på riktigt innebar 60 minuter tårar. När jag pratar om det då kan jag känna att det blir ”snörp” i halsen. Och tänka: Hur är det ens möjligt? Med lite distans – för vem gjorde jag det? Och när jag ser tillbaka och ser från första smällen 2017 på hur jag har behandlat mig, då kan jag bli ledsen för vad jag har gjort mot mig själv.
Karin: I samtalet med Göran innan pratade du om att du stängde av dina känslor under tiden i Lyon. Påverkade det dig i resten av ditt liv? Att du hade en arena i ditt liv där du faktiskt inte tog in dina känslor?
Lotta: Ja, det gjorde det. Som tur var kunde jag privat få lite boost och hade utrymme att andas utan att det kändes som någon hade stryptag på mig. En del av min räddning var också när vi åkte iväg med landslaget som var en kontrast till allt detta. Man stänger av för att inte känna och känslor är ju inte bara negativa, utan det är ju även glädje och lycka. Jag kände inte ens samma glädje när jag presterade bra i Lyon. Vill man inte känna det ena får man ju inte känna det andra och då blir man ju mer likgiltig inför allt. Och för mig har det alltid handlat om att känna glädje för att prestera bra och må bra samtidigt!
[/ihc-hide-content]
