Jag slänger tungt ena benet över sängkanten, följt av andra. Jag ligger med överkroppen kvar på sängen & känner hur fötterna nuddar vid golvet. Jag måste äta. Jag gick handbollsgymnasiet så jag vet när min kropp börjar förtäras istället för att byggas upp. Jag måste få i mig någonting, nu. Men steget från sängen till kylskåpet är så mycket mer massivt än att lyfta de säkert flera ton som tidigare åkt upp & ner med skivstången på gymmet. Det är så mycket jobbigare än att springa de där fyrtio metrarna fram & tillbaka i två timmars tid.
Jag tittar på min mobil igen, inga nya meddelanden. Skit, kan inte skylla på det heller, så jag slänger telefonen i kudden bredvid mig med full kraft. Den kraft som finns kvar i mig. Här har jag nu legat i snart en timma & det var den första plats jag intog när jag orkat mig upp för trapporna & in i lägenheten. Positionen har ej ändrats förutom det faktum att benen nu ligger utanför kanten & jag ligger som ett L. ”L, som i laazy.” säger jag högt & skrattar till.
Skribent: Malin Håkansson
För det är så jag alltid har gjort, skrattat. För jag orkar inte gråta mer. Jag var tio år gammal när jag yttrade orden ”mina tårar är slut” för första gången. Jag befann mig på en plats som jag aldrig kommer glömma, men som jag mest av allt inte vill minnas. Jag orkar inte gråta mer & väljer därför aktivt att ta till skrattet även om jag inte borde.
Jag måste äta. Om jag inte äter nu kommer träningen vara förgäves. Jag ställer mig upp & börjar gå mot köket. I samma sekund som jag inte längre ligger ner så svartnar det för ögonen & hörseln blir vag. Jag fortsätter att gå, men drar med handen längst väggen så jag vet vart jag tar vägen någonstans.
- L, som i lättnad. Jag har äntligen ätit. Men att äta med fullt pådrag av ångest är inte lika lätt gjort som sagt. Ångest som sitter så djupt rotad inom mig. Ångest som blir värre när jag är utmattad för att mitt psyke inte orkar stå emot. Ångest som håller mig tillbaka, tar min energi & äter upp mig inifrån & ut.
Sova. Innan klockan passerat midnatt har jag haft tre panikångestattacker & svettats ner mina lakan av de mardrömmar som hunnit passera inom mig. Mina tankar går inte från det faktum att jag måste få ny energi till dagen därpå, till träningen. Måste prestera. All min kraft går åt till den stunden & när jag kommer hem från träningen igen vet jag att ovanstående visa kommer upprepas. Utmattningen efter en total tömning.
Det är med delade känslor jag lägger mitt liv i elitidrotten. Baksidan av madrassen är så mycket hårdare än framsidan, den är inte alls lika mysig att ligga på. Baksidan för mig är att inte ha kraften, att inte få ut det en vill för att jag alltid måste väga in en extra faktor: min diagnos.
[ihc-hide-content ihc_mb_type=”show” ihc_mb_who=”3,5,6,12,13,14,15,16″ ihc_mb_template=”1″ ] Det finns en känsla som lever sitt egna liv inuti mig. Allt på grund av dessa minnen som på en millisekund kan ta slut på mina depåer, ta slut på mig. Ett minne, en liten stund & jag är någon helt annan stans. Jag drömmer mig bort, jag minns. Men ändå skrattar jag & skojar.
Det är den jag är, lagets clown. Årets skojare, omklädningsrummets stojare. Jag trivs som glädjespridare men det tar på mina krafter. Jag kämpar så för att låta andra ta del av mig, för att låta andra se vem jag är. Men faktum är, att jag är båda. Jag är glad & jag är nedstämd, precis som du. Jag är arg & jag är ledsen, precis som du. Den stunden du ser mig är jag den som jag lärt mig att vara, den jag vill vara. Den du skrattar tillsammans med, den du går på stan med, & tränar med. Det är den personen du tycker om, den du vill ta med på äventyr, den du tar fula selfies med & den du taggar i memes på Facebook. Men när jag ligger i min säng, ensam, är det inte samma person som ser din vädjan på internet, utan någon helt annan. Någon som tagit slut, bara sekunden efter att du släppte av henne vid korsningen & sagt hejdå.
PTSD, posttraumatiskt stressyndrom. Kära minnen, kära diagnos. Du gör mig ständigt trött, du ger mig ångest. Du gör mig svag, ledsen. Du får mig att gråta. Du får mig att vara vuxen trots att jag bara är ett barn. Du får mig att känna mig ensam när jag egentligen vet att jag inte är det. Du får mig att bli ensam för att du stöter bort de som betyder mest för dig. Du distanserar mig från känslor. Du ger mig tvångstankar, tar tid ifrån mig för att allting måste vara perfekt. Du får mig att må så dåligt att jag ibland bara vill sjunka genom marken. Förmultna, försvinna.
Livet, erfarenheter. Kära minnen, kära lärdomar. Ni får mig att bli stark. Får mig att våga stå upp för mig själv & för mina värderingar. Ni får mig att aldrig sluta, att kämpa till slutet. Ni får mig att vara smart, omtänksam & omhändertagande. Ni får mig att skratta, vara glad & gör så jag uppskattar det lilla. Ni får mig att vilja dela med mig av min energi & glädje, ni får mig att vilja vara runt mina närmsta mest hela tiden, får mig att vilja slänga mig runt halsen på dem för att de finns. Ni gör mig unik, ni gör mig oslagbar. Ni är mina & bara mina. Ingen kan någonsin ta er ifrån mig. Ingen kan bära er förutom jag. Ni är tunga men det härdar mig. Ni gör mig uthållig. Tack för att ni finns inom mig, jag vill aldrig glömma er.
- Faktaruta Det här kan du göra för att säkerställa att laget mår ok!
- Tränare, kom ihåg att fråga hur din utövare hur denne mår. Inte endast faktorer som mat, vila & träning spelar roll för optimering & framgång. Utan även psykisk hälsa. Finns det något du eller din förening skulle kunna hjälpa din utövare med? Behöver denne stöd av er i någon form? Med stor sannolikhet räcker det att individen känner sig hörd & brydd om för att denne redan ska uppleva det positivt utifrån en psykisk aspekt.
- Föräldrar, våga hjälpa till. Som vuxen ansvarar du för ditt barn, men minns också att det finns barn utan varesig hjärtligt eller ekonomiskt stöd hemifrån. Var en medmänniska, om du kan & vill.
- Förening, se dina klubbmedlemmar. Se inte alltid endast till prestation utan också till personerna. Självklart är elitsatsning hårt, men om ni vill att dina utövare ska prestera, så gör de det som bäst när de mår bra. (HÄR KAN TEXTEN SLUTA OM DENNA PUNKT SKULLE VARA FÖR LÅNG) Ni kan ha workshops och föreläsningar där den som vill får lära sig om psykisk ohälsa & andra sjukdomar. Diagnoser som kan vara vanliga inom idrotten, exempelvis ortorexi, kan förebyggas om detta förebyggs från grunden. En pratar sällan om psykisk ohälsa i dagens samhälle. Det klassas som en synd istället för att uppmärksammas – ta praktexemplet ADHD, eller ska jag kalla det för superkraften?
[/ihc-hide-content]
