”Kan vara obekvämt att ta i frågan men alla behöver vara med och bidra” 

TEXT: Karin Hägglund

Jag cyklar mot Idrottens hus i Stockholm för att intervjua Liselotte Ohlson, chef för Elitidrottsstöd på Riksidrottsförbundet (RF) och Sofia B. Karlsson, sakansvarig för jämställdhet och inkludering på RF. Medan jag trampar snurrar tankarna kring jämställdhet och idrott. Börjar tänka tillbaka på när jag var aktiv och vår dåvarande landslagssponsor enbart hade en manskollektion. Vi damer fick försöka hitta någon storlek som passade någorlunda. Hur jag till slut inte kunde vara tyst och ifrågasatte det utifrån: Hur många av herrarna skulle acceptera att gå runt i en damkollektion? Jag fick faktiskt gehör. Det fanns inget ”ont” bakom det. Vår sponsor hade bara inte tänkt på det. Vi inledde snabbt ett samarbete kring en damkollektion som blev mycket uppskattad. Givetvis var jag glad för det, lite stolt över förtroendet att samarbeta med dem. Men ändå, gör det inte något med en att behöva höja sin röst för att bli sedd och inkluderad? 

Vi på redaktionen har ju känt att jämställdhet är ett självklart tema för FLOW och vårt syfte är ju att bidra till ökad kunskap om jämställdhet. Nu ska det bli spännande att prata med Liselotte och Sofia om hur vi alla, våra prestationer och idrotten påverkas av att vi lever i en ojämställd värld.

Jag inleder med att berätta om mitt exempel om mans- och kvinnokollektioner av kläder och Liselotte hakar på: 

– Jag tycker att ditt exempel beskriver det bra, kläderna skapar norm och sätter även ljus på att jämställdhet är en kunskapsfråga. Så tänker jag. När jag själv var aktiv för många år sedan och även under min tid som förbundskapten och sportchef, alltså jag var så okunnig! Såg inte problemen. Det har blivit så tydligt för mig att det är en kunskapsfråga och även att det är lättare att

möta både män och kvinnor utifrån det perspektivet, att vi kan för lite om det här och behöver lära oss mer. Jag upplevde, framför allt som kvinnlig aktiv, att jag blev dumförklarad på de första jämställdhetsseminarierna för att jag inte såg saker. Eller inte hade sett saker. Och det hade jag ju inte, för jag var så okunnig. Jag kände mig lite trampad på. Så jag tänker att det är som alla andra områden inom idrott, att du kan till exempel inte bli bättre på att springa milen om du inte kan något om träning. På samma sätt behöver vi öka vår kunskap om jämställdhet. Det avdramatiserar även den här frågan som kan kännas jobbig. Det har ju också hänt mycket, kunskapen och medvetandegraden är högre idag än för 10-15 år sedan, även om vi inte är framme än.

Sofia: Jag kan haka på där, den första jämställdhetsplanen skrevs 1989 och i den är det liknande mål som vi har idag. [ihc-hide-content ihc_mb_type=”show” ihc_mb_who=”3,5,6,12,13,14,15,16″ ihc_mb_template=”1″ ]Det har ju inte förändrats av bara farten och håller med dig om att det är en kunskapsfråga. Det ser jag också i alla de möten jag sitter i, men frågorna som kommer har förändrats. Förut var det mer: ”Men är det inte redan jämställt?”. Idag handlar frågorna mer om ”Hur kan vi bli bättre?” Jag tycker också att det har förskjutits från att vara en kvinnofråga till att bli just en kunskapsfråga och vi pratar ju även om att det är en idrottsutvecklingsfråga. Vårt uppdrag är ju att utveckla idrott för alla och har vi inte ett jämställdhetsperspektiv då gör vi det inte för alla. Om vi istället skulle tänka ”vi gör som vi alltid har gjort” då kommer vissa missgynnas och andra att gynnas av de gamla traditionerna. Jämställdhet är dock ett sådant otroligt stort ämne, från det som kom fram under me-too till vem som väljs in i en kommitté i ett förbund eller i en landslagsledning. Med tanke på de psykologiska aspekterna är det viktigt att lyfta fram Trygg idrott som vi arbetar med som ett fokusområde. Där lyfter vi upp de mindre positiva delarna av idrotten, som vi kanske inte har pratat om så mycket, och hur det påverkar individer och grupper. Till exempel under me-too hade idrotten en egen hashtagg #timeout där det framkom övergrepp och våld men framför allt att man blivit utsatt för sexism på olika sätt. De historierna vittnade om att aktiva inte ville fortsätta och att en del tog steget och slutade på grund av att de blivit utsatta och de inte kunde utvecklas som idrottare på grund av sexism, alltså att det påverkar prestationen då det har en rad psykologiska effekter.

Liselotte: Väldigt viktiga delar att lyfta fram i arbetet med aktiva och ledare. Jag är övertygad om att jämställdhet är en framgångsfaktor i målet att nå internationell konkurrenskraft och ta fler medaljer. Fler förbund börjar också se det nu och där är ju inte tanken att det bara är våra tjejer som ska åka fortare, det har blivit en förskjutning som Sofia säger. Fler och fler börjar förstå att en jämställd miljö med till exempel både manliga och kvinnliga tränare gynnar både killar och tjejer. 

Karin: Ja, machokulturen drabbar ju inte bara kvinnor utan påverkar även på flera sätt, kan ni utveckla det?

Sofia. Det var min nästa punkt! När vi börjar jobba med Trygg idrott och jämställdhet i ett förbund börjar vi med att de får titta på sig själva. Förut kanske vi ”letade” efter fler kvinnor, nu är frågan allt oftare; varför vill inte kvinnor vara ledare, engagera sig eller varför får de inte frågan? Det är ju som du säger, det är inte bara kvinnor som drabbas av machokulturen, det är ju även pojkar, män och icke-binära. De förväntas vara på ett visst sätt, till exempel män ”ska” inte uttrycka svaghet, sårbarhet eller en viss typ av känslor. Däremot visar det transformativa ledarskapet, som strategi 2025 har sin grund i, att för att gynna ungas utveckling bör ledarskapet innebära delat beslutsfattande och att man själv får visa svaghet, alltså på flera sätt tvärtemot det tidigare. Då kan vi dra den slutsatsen att män som ledare och tränare behöver utmanas i sin traditionella könsroll för att kunna ge barn de bästa förutsättningarna att utvecklas. Det blir ett ytterligare filter i jämställdhetsfrågan, visst vi ska vara numerärt jämställda i landslagsledning och i styrelserummen etc som Liselotte säger men vad ska ledarna göra? För att barn och unga ska kunna utvecklas och må bra blir det viktigt att ledare och tränare själva reflekterar över vad man har med sig i bagaget och hur man agerar i olika situationer. 

Karin: RF har ju sedan länge haft ett nätverk för kvinnliga landslagsledare och du Liselotte ansvarar ju för det, kan du berätta lite om det?

Liselotte: Nätverket har funnits i 21 år och jag har varit med på alla träffar förutom en! Först var jag ju med utifrån min roll som landslagsledare och nu sedan många år ansvarar jag och driver det. Till nätverket bjuder vi in alla kvinnor som har en roll i landslagsledning. Inbjudan går via specialförbunden och de skickar oss namn och mejladresser och just nu har vi över 200 namn på vår sändlista och det var 40 stycken närvarande på den senaste träffen. Under dessa 21 år har ju mycket förändrats men till stor del är syftet detsamma; fortbildning inom alla idrottens områden. Det är alltså inte bara ledarskap eller jämställdhet utan det kan vara biomekanik, nutrition etc. Det är en tränarträff över två dagar med blandat innehåll men där en viktig, kanske ibland den viktigaste ingrediensen, är upplevelsen att ”Wow, det finns många fler som jag!”. Många kvinnor som är ledare är den enda kvinnan i sin landslagsledning och har eller har haft en ganska tuff resa. Så en del av syftet är ju att träffas, stötta och peppa varandra. Det jag ser som händer nu är att allt fler kvinnor istället för att konkurrera med varandra, tar hjälp av varandra, för fram varandra och lär av varandra. 

Sofia: Där hakar jag på. Det är viktigt att ha de här två parallella spåren i huvudet hela tiden, för de grupper som inte är självklara i idrotten, som kvinnor i detta fall på många håll, då är det viktigt att 1) ha nätverk för att stötta peppa, och sedan 2) förskjuta ansvaret för frågan även till män och de som har maktpositioner då kvinnor har drivit på den här frågan hur länge som helst, både i idrotten och i samhället. Ett bra exempel på den typen av förskjutning har gjorts inom hockeyförbundet. De startade ett manligt nätverk där män bjöds in att prata om hur män kan bidra till jämställda miljöer. Så, det blir viktigt att tänka kring hur kan vi skapa en kultur där även män tar ansvar för jämställdhetsfrågan utifrån sina maktpositioner? Jag upplever att män kan ha svårt, och att det stundtals finns ett motstånd, att bryta med sin historia. Många män inom idrotten är eller har varit en del av den här kulturen, till exempel i omklädningsrum där jargongen kanske inte varit så schysst och att sedan våga ta steget att ställa sig upp och bryta den kulturen med en ny träningsgrupp, det är inte lätt. Här kommer skam och skuld över att ha varit en del av det innan och det är viktigt att lyfta fram. Det blir oerhört viktigt att lyfta värdet av att våga vara en del av att vända den här jargongen som blir vår kultur. Det kan vara till exempel att säga: ”Ja, jag var en del av det här. Jag drogs in i det men ville inte, men förväntningar på att leva upp till denna kultur var stark.” Ju mer jag jobbar med jämställdhetsfrågan desto mer inser jag hur viktig den här frågan är. Det är ju mest män på maktpositioner inom idrotten fortfarande, även om vi jobbar för förändring. Så att tydliggöra att jämställdhet inte är en kvinnofråga och att alla kan bidra för en positiv förändring oavsett kön, där män har stor makt och möjlighet att göra skillnad, är en viktig pusselbit i arbetet framåt.

Se här för ett inspirerande exempel där tennisspelaren Andy Murray korrigerar en reporter som glömmer bort bedrifter som systrarna Williams gjort på tennisbanorna. (Lägg in länk till YouTube)

Liselotte: Så viktigt att du belyser det här. Att vara ledare är mycket mer än att lära ut idrottens teknik och fysik. Om vi inte sätter ljus på dessa frågor är det lätt att vi reproducerar samma ledarskap och kultur om och om igen. Jag tänker att för varje människa som får lite mer kunskap, kan reflektera och se lite mer av hur det är idag bidrar till förändring.

Avslutningsvis, vad har ni för råd eller tips till tränare, ledare och idrottspsykologiska rådgivare om hur vi kan börja sätta ord på dessa frågor?

Sofia: Gör Teflontestet. Det handlar om att ha koll på sina egna privilegier och erfarenheter. Man kan göra det själv men sedan diskutera i sin grupp/lag för att tänka till kring vilka erfarenheter som finns i ett lag. Du hittar Teflontestet här: Lägg in länken: sisu_teflontest-2020.pdf (sisuidrottsbocker.se)

Liselotte: Jag tänker att många fler ledare och även rådgivare kan oftare fråga människor i sin närhet hur de mår. Inte bara slentrianfråga, utan att även ha två minuter att lyssna på svaret. Ibland bottnar ett sämre mående just i dessa ojämställda strukturer. Både för killar och tjejer. 

TEXT: Karin Hägglund

Tips från Sofia och Liselotte för att lära mer!

Poddtips! Karin Grahn är universitetslektor på Göteborgs universitet och har forskat på samträning, alltså då flickor och pojkar tränar tillsammans. I ett avsnitt ”Här pågår föreningsidrott” får du tips på hur samträning görs på ett bra sätt. Lägg in länk. 

Boktips! “Allt jag förlorade genom att vinna” av Albin Tingsvall. Apropå kulturen inom idrotten och vad den kan göra med oss människor. länk till adlibris. 

Tips från praktiken! Sebastian Brinkenfeldt, Täby Flyers och initiativet med syftet: “Främja amerikansk fotboll och utveckla våra spelare, oavsett bakgrund och förmåga, personligt och sportsligt” (från USA, Character Development Program). Character Development Program (saff.se)

[/ihc-hide-content]