Hur får man alla att känna sig välkomna i idrotten och bli en del av laget? Och hur är det att komma in i svensk föreningsidrott om man har en annan kulturell bakgrund? För att belysa detta bjöd vi i FLOW-redaktionen in idrottsforskaren Peter Carlman som nedan berättar om sin forskning på området.
Text: Peter Carlman, idrottsforskare och universitetslektor i pedagogiskt arbete vid Karlstads universitet
Det finns en stark tilltro till idrotten som en integrationsarena. Detta blev tydligt under 2016 då Riksidrottsförbundet fick ett utökat bidrag för att skapa möjligheter för nyanlända att ägna sig åt idrott. RF kommenterade själva att regeringen erkänner idrottens möjligheter att bidra till inkluderingen av nyanlända i Sverige. Men vilka utmaningar kan idrottsledare möta i arbetet med att inkludera nyanlända i idrotten? Mot bakgrund av satsningen på idrott som en del i mottagandet av nyanlända till Sverige har jag tillsammans med kollegor gjort flera studier om ämnet. I föreliggande text görs några nedslag i de mest relevanta resultaten.
I en studie intervjuades idrottsledare som hade fått extra medel för att arbeta med inkludering av unga med flyktingbakgrund. Ledarna lyfte fram den svenska idrottsrörelsen som något unikt som förutsätter vissa förmågor och färdigheter för att kunna bli en del av idrottsföreningars befintliga verksamhet.
Ledarnas beskrivningar gav bilden av unga med flyktingbakgrund som en grupp som saknar något för att kunna bli en del av föreningarnas verksamhet. De menade att det krävs vissa förmågor för att passa in i föreningarnas träningar och tävlingar. Det de diskuterade mest var ungdomarnas (bristande) fysiska förmågor och idrottserfarenheter. Ett typiskt uttalande var att det är skillnad på fotboll och organiserat matchspel. Det är ett resultat som utmanar föreställningen om att idrott är ett universellt språk, som alla kan ”tala” oavsett vem du är och varifrån du kommer. Mina resultat visar istället att det just är föreställningen om och kunskapen i idrott som hindrar ungdomarna att bli en del av föreningens ordinarie verksamhet.
Detta visar att individers föreställningar om vad idrott är skapar en grund för spänningar och utmaningar för att bli en del av föreningsverksamheten. Ledarna menade att ungdomarna själva hade en uppfattning om att de kunde spela exempelvis fotboll och därför skulle få vara med i laget. Ledarna var mer tveksamma om ungdomarna hade de kunskaper som krävdes för att delta. Risken här är att unga med flyktingbakgrund kan uppleva att deras förmågor och kunskaper nedvärderas. Detta kan leda till en konflikt mellan ungdomarnas önskningar och ledarnas ledarskap. Mot bakgrund av ledarnas resonemang går det att fundera på i hur stor omfattning unga med flyktingbakgrund har möjlighet att uttrycka sin egen identitet och möjlighet att använda idrotten efter egna önskemål. Vad är det för beteenden, vanor och kunskaper som inte behöver anpassas? [ihc-hide-content ihc_mb_type=”show” ihc_mb_who=”3,5,6,12,13,14,15,16″ ihc_mb_template=”1″ ]
I en annan studie analyserades hur genus kommer till uttryck i ledarnas tal om att inkludera unga med flyktingbakgrund. Ledarna menade att flickor och pojkar har med sig olika idrottserfarenheter när de kommer till Sverige, och är mer eller mindre lämpliga för att kunna delta i den svenska föreningsidrotten. Flickorna beskrevs i hög grad som en grupp som hade väldigt lite erfarenhet av idrott och fysisk aktivitet och som saknade idrottsliga förmågor. Men även pojkar kunde beskrivas i avsaknad av rätt förmågor för att idrotta. Ledarna beskrev också skillnader inom grupperna pojkar och flickor. Skillnaden mellan flickor beskrevs vara en följd av att kultur och traditioner i deras ursprungsländer kan vara mer eller mindre tillåtande i synen på flickor som idrottare. Även pojkarna som idrottare relaterades till deras ursprungsländer, men då främst i meningen att deras ursprung kunde förklara, enligt ledarna, fysiska och/eller mentala skillnader inom gruppen pojkar med flyktingbakgrund. Resultatet pekade på en vanligt förekommande och stereotyp bild av flickor med migrationsbakgrund som icke idrottare och som underrepresenterade i organiserad idrott. Men givet att pojkar med migrationsbakgrund är väl representerade i föreningsidrotten finns en risk att förbise att vissa pojkar eller grupper av pojkar kan stå utanför eller i högre omfattning slutar med idrott. Det kan vara så att de pojkar med flyktingbakgrund som ledarna beskriver som de fysiskt svaga exkluderas från idrotten.
Jag har också intervjuat unga med flyktingbakgrund som deltagit i svenska idrottsföreningar. Det visade sig att anledningen till att de ville idrotta var att de hade ett starkt intresse för fysisk aktivitet och idrott. Idrott och fysisk aktivitet var en stor del av deras liv i hemlandet och i Sverige. Deras vilja att fortsätta att vara med i föreningen och om de kände sig inkluderade eller inte påverkades främst av ledarnas agerande. De intervjuade såg positivt på ledare som hade en stark vilja att hjälpa ungdomarna att utvecklas i idrotten. Men också i andra delar i livet som exempelvis skolan. De menade att ledarna gav dem hopp inför framtiden. Därutöver uttryckte de intervjuade att idrotten ökade deras fysiska och psykiska välbefinnande. De menade att idrotten hjälpte till att minska känslor av stress och negativa tankar. De talade också om att idrotten var ett bra sätt för att lära sig svenska.
De kunde dock uppleva att det var svårt att delta i idrott i Sverige för att de inte kunde regler och hur idrotten organiserades. I intervjuerna berättade de att idrotten i deras hemländer är mer informell och kontrollerad och organiserad av utövarna själva. Men deltagarnas tidigare erfarenheter av fysisk aktivitet verkade ha gjort dem fysiskt kompetenta. En deltagare berättade att han överförde den löpförmåga han utvecklat genom långdistanslöpning i sitt hemland till att kunna vara med och spela fotboll i Sverige. Sådana exempel lyfter fram vikten av att förstå att flyktingungdomar inte nödvändigtvis är blanka blad när det gäller idrott bara för att de inte har idrottat i formen av traditionell svensk föreningsidrott.
Mina studier visar att om idrotten ska vara tillgänglig för alla räcker det inte med att säga att föreningen är för alla och att vem som helst är välkommen. Ledare och föreningar behöver också se bortom det invanda och för dem självklara sättet att organisera idrott. En förutsättning för att inkludera unga med flyktingbakgrund är att utveckla metoder som utmanar traditionella idéer om hur idrott kan organiseras. Det blir då viktigt att inte enbart rikta blicken mot unga med flyktingbakgrund och deras erfarenheter och färdigheter. Ledare i idrottsföreningar bör istället förstå inkludering i relationen mellan unga med flyktingbakgrund och den svenska barn- och ungdomsidrottens historiskt formade struktur. Mina resultat visade intressant nog att föreningarnas arbete med inkludering hade bidragit till att utmana ledarnas föreställningar om vad svensk idrott är och hur nuvarande former kan begränsa inkluderingen av unga med flyktingbakgrund. Men också för andra grupper av unga med begränsad erfarenhet av traditionell föreningsidrott. De hade i och med det uppmärksammat ett behov av att organisera idrotten på ett annat sätt för att sänka trösklarna och öka tillgängligheten till föreningens verksamhet. [/ihc-hide-content]
Vidare läsning
Capalbo, L.S., & Carlman, P. (2022). Understanding participation experiences in sport programs for the acculturation of refugee youth: A comparative study of two different programs in the US and Sweden. Journal of Immigrant & Refugee Studies. https://doi.org/10.1080/15562948.2022.2044101
Carlman, P., Hjalmarsson, M., & Vikström, C. (2020). Let the right one in: Sports leaders’ shared experiences of including refugee girls and boys in sports clubs. International Journal for Research on Extended Education, 8(1), 36–51. https://doi.org/10.3224/ijree.v8i1.04
Carlman, P., & Vikström, C. (2018). Inkludering av unga med flyktingbakgrund i värmländsk idrott. (Forskningsrapport 2018:46) Karlstad: Karlstad University Studies.
