Den första kursen vi hade när vi började på ETU i januari 2016 var Hållbart ledarskap, en kurs som sätter tränaren i fokus. För många av oss var det nog svårt att förstå varför vi skulle börja med oss själva, det var ju hur vi ska jobba med de aktiva vi ville lära oss. Som tränare har man oftast helt naturligt den aktive i centrum, det är han eller hon som ska maximera sin prestation. Men här vände man på konceptet och började med oss tränare och hur vi ska kunna maximera våra prestationer i ett hållbart ledarskap över tid. Jag tror det blev en ögonöppnare för de flesta av oss — för mig blev det definitivt det.
Skribent: Carin Fritzell Hamnlund
”Som tränare kan man inte kunna allt”
[ihc-hide-content ihc_mb_type=”show” ihc_mb_who=”3,5,6,12,13,14,15,16″ ihc_mb_template=”1″ ] Jag började fundera på min roll som tränare och vad min uppgift är. Detta väckte en stor ödmjukhet för vad tränarskapet är, den kunskap jag har och den kunskap som behövs för att hjälpa de aktiva att förverkliga sina drömmar. Som tränare kan man inte kunna allt, men man ska kunna tillräckligt mycket för att kunna vägleda, för att se de behov som finns och för att kunna hitta den kunskap som behövs oavsett om det är kunskap man själv besitter eller om det är kunskap man måste söka på annat håll. Du måste kunna prioritera vilka kunskaper du ska besitta, utifrån de idrottsspecifika kraven, dina aktiva, din tränarfilosofi – hur du fungerar som tränare och de resurser du har runt dig. Detta gäller inte minst inom idrottspsykologi och mental träning. Alla tränare kan inte var mentala rådgivare och kanske ska vi inte vara det heller, med den relation vi har till de aktiva. Men vi ska kunna tillräckligt för att se och vägleda.
”Du måste kunna prioritera”
På alla nivåer jagas utövare av nervositet, negativa tankar, rädsla och ångest. En tränare ska kunna se problematiken och hitta modellerna för individen, genom egen kunskap eller genom att ta hjälp från någon annan.
Om alla tränare på alla nivåer hade viss kunskap och insikt skulle man kunna sätta grunderna tidigt. Tyvärr är mycket av träningen i unga år mest inriktad på de fysiska förmågorna. Det som förmedlas kopplat till de mentala delarna är ofta mer kulturellt betingat inom aktuell idrott, inte medvetet applicerat i träningen för att fostra eller forma. Grunder som koncentration, spänningsreglering, fokus på det du kan påverka o.s.v. borde man på ett mer strukturerat och medvetet sätt arbeta mer med inom barn- och ungdomsidrotten.
Många i tonåren slutar med idrotten för att man inte kan hantera tävlingssituationen. Detta kanske i många fall skulle kunna förhindras om man jobbade med frågor kring känslorna runt tävling och match tidigt. Det är inte fel att vara nervös, det är naturligt och kanske till och med en tillgång i tävlingssituationen.
Som tränare behöver man inte kunna allt men man behöver vara orienterad i mycket och ha viss kunskap inom alla områden för att kunna vägleda och hjälpa sina adepter mot sina mål. Detta är vad elittränarutbildningen har givit mig, jag har tillräcklig kunskap för att träna och leda mina aktiva, men också för att se när det uppstår situationer där min kunskap inte räcker till och jag bör ta hjälp eller söka mer kunskap. Som tränare måste man vara ödmjuk inför att man inte kan kunna allt, men också nyfiken på att hela tiden lära sig mer.
ETU – elittränarutbildning
RF:s elittränarutbildning om 60 högskolepoäng, i samarbete med GIH och Linnéuniversitetet
[/ihc-hide-content]
