Mitt namn är Emma Nilsson och jag är sedan augusti, 2018, hemkommen från USA där jag har pluggat min masterexamen på Miami University i Ohio. Jag nämner det igen, Ohio, inte Florida. Anledningen att jag valde Miami University var på grund av professorerna som undervisar där (Robert Weinberg, Thelma Horn, Robin Vealey och Melissa Chase).
Text: Emma Nilsson
Jag valde att ansöka på egen hand, dvs inte genom ett utbytesstudentprogram. Ansökningsprocessen är väldigt komplicerad så tog jag hjälp av en amerikansk familj som jag känner eftersom de var mer insatta i processen. Jag skrev en lista med de universitet jag helst ville komma in på, med Miami som nummer ett. De uppmanade mig att åka och hälsa på universiteten innan jag ansökte eftersom de själva uttryckte det som att Ohio var ”a place you threaten to send your kids if they misbehave”. Om jag skulle tipsa om en sak för någon som vill studera en master i USA, så är det att åka och hälsa på innan man ansöker. Dels för att man ska spendera två år av sitt liv där, i en ny kultur, men även för att man redan då har en fördel i antagningsprocessen. Oxford heter samhället i Ohio där universitet finns, på vischan: Omringat av majsfält, Amish och en timme ifrån civilisationen. Trots det så kändes campus ändå som ett ställe jag skulle kunna bo på.
Det stipendiet jag erbjöds av skolan innebar dels att jag skulle undervisa motor learning 20 timmar i veckan och dels att vara forskningsassistent för en professor. Under första veckan hade vi därför introduktioner av kurserna vi skulle undervisa i och genomgång kring det ansvar man hade som lärare. Här dök den första kulturkrocken upp då vi hade en timmes ”lektion” i hur man skulle klä sig för att få undervisa. Som svensk satt jag mest och himlade med ögonen eftersom dresscoden på skolorna i USA är mjukisbyxor och en alldeles för stor, gärna smutsig, tröja. Ändå tog läraren mig åt sidan efter lektionen och sa att hon inte uppskattade väskan jag hade med mig. Den hade nämligen ett stort tryck i regnbågsfärger med texten Fuck cancer. När jag packade ner den tänkte jag att den skulle göra ett starkt intryck i ett väldigt konservativt Ohio men tänkte inte riktigt på ordvalet…
Vi fick även en timmas obligatorisk genomgång i säkerhet om hur man agerar vid en skolskjutning! Visste ni att det finns regler på hur tätt SOS-pelare måste finnas på ett universitetsområde? Vart du än står på universitetsområdet så måste du alltid kunna se en.
[ihc-hide-content ihc_mb_type=”show” ihc_mb_who=”3,5,6,12,13,14,15,16″ ihc_mb_template=”1″ ]
Om man jämför lektionerna där med lektionerna i Sverige för min kandidat så fanns det en del olikheter. Till exempel så var klasserna i princip aldrig större än 12–13 studenter och man studerar tre till fyra kurser parallellt, så det är många bollar att hålla i luften samtidigt. En stor skillnad som jag verkligen gillade med kurserna i USA var att lektionerna huvudsakligen var baserade på diskussioner. Våra professorer skickade ut vad vi skulle ha läst, oftast fyra till fem artiklar och ett till två kapitel, inför en lektion och sen hade vi oftast längre diskussioner om vad författarna kommit fram till och hur man kan applicera det på idrottare. Själva lärandet hade man därför i princip ansvar för själv och det var väldigt viktigt att komma väl förberedd inför varje lektion. Lärarna hade korta teorigenomgångar, agerade som diskussionsledare och delade med sig av sina erfarenheter vid behov. Eftersom alla hade olika idrottsbakgrund så inbjöd dessa diskussioner till olika synsätt och perspektiv. Väldigt givande, inte minst för att jag fick inblick i sporter som knappt finns i Sverige.
En annan stor skillnad var vikten av lagar och etiska bedömningar i undervisningen. Vi hade en hel kurs den sista terminen som endast rörde lagar, etik och riskbedömningar. Kursen var väldigt lärorik och jag tycker verkligen att detta är något vi borde införa i Sverige då det uppmuntrar till ett väldigt professionellt tänk och agerande. Vi hade mest diskussioner om sådant som inte är olagligt men möjligtvis etiskt tveksamt, tex. som att använda idrottares namn för att marknadsföra sig själv.
Jämför man själva idrottspsykologin i USA och Sverige så tycker jag att skillnaderna är många och det beror främst på att majoriteten av USAs idrott sker på skolor som har stora ekonomiska resurser till skillnad från idrottsföreningarna i Sverige. Detta innebär att resurserna för att jobba med idrottspsykologi är helt otroliga jämfört med i Sverige. I USA ligger idrottspsykologi nästan aldrig under psykologiinstitutionen utan snarare under idrott/kinesiologi, vilket man börjat ta efter även i Sverige. Miami University hade t ex idrottspsykologi, ledarskap, nutrition, hälsovetenskap och fysiologi under samma departement och i samma byggnad. Professorerna drev därför ofta forskning tillsammans, interdisciplinärt, vilket oftast ledde till väldigt holistiska insikter.
Efter min examen, som är mitt livs hittills stoltaste ögonblick, så hade jag privilegiet att bli antagen över sommaren som en av två ledarskapscoacher på IMG Academy i Bradenton, Florida. I vanliga fall är det en väldigt prestigefylld internathögstadieskola och akademi för elitsatsande ungdomar där terminsavgiften ligger runt 350,000 kronor. Under sommaren omvandlas skolan till sommarläger för barn mellan 6–18 år. Där får de den bästa möjliga träningen i sin specifika sport, nutrition, fys, ledarskap och mental träning.
Där fick jag upp ögonen för ett helt nytt sätt att undervisa mental träning och ledarskap jämfört med den erfarenheten jag haft hemma i Sverige. Eftersom det var yngre barn var det viktigt att undervisa med mycket energi och på ett lekfullt sätt istället för att fokusera på modeller, teorier och forskning. Därför användes tävlingar och lekar för att få barnen att förstå innebörden av mental träning. Om temat var nervositet fick barnen leka en lek/tävling som triggade igång nervositet. På så sätt var det lättare för barnen att relatera till ämnet vi pratade om. Efter en kort teorigenomgång av nervositet och press så fick barnen lära sig ett verktyg för att hantera det, tex. andningsteknik. Barnen fick lära sig hur man ska andas på rätt sätt för att sänka sin anspänningsnivå i klassrummet och sedan avslutade vi alltid med samma lek eller tävling. De fick då även träna på verktyget på ett mer realistiskt sätt och med en direkt återkoppling.
Det finns en aspekt till som jag har tagit med mig från IMG som jag har som mål att fortsätta med här hemma. Efter varje session man ansvarat för följde alltid 30 minuter reflektion med en mentor och andra sommarpraktikanter som observerat. Där pratade man väldigt öppet och avslappnat om hur man kan bli ännu bättre, idéer på andra aktiviteter och andra hjälpsamma tips. Även mentorerna, som har mångåriga praktiska erfarenheter och är väl etablerade i USA, fick feedback av oss praktikanter efter sina sessioner. Inställningen att alla har något att lära av varandra tog bort känslan av konkurrens och istället hjälpte alla varandra att utvecklas och bli bättre på ett väldigt genuint sätt.
Faktaruta om IMG Academy
IMG är mest känt för sin tennisskola som startades 1978 av Nick Bolletieri. Där erbjuds träning inom fotboll, baseboll, amerikansk fotboll, tennis, golf, friidrott, lacrosse och basket. IMG är 183 hektar stort med bland annat 55 tennisplaner och 18 fotbollsplaner. Det kostar ungefär 700,000 kronor per år för en idrottare att gå där. Exempel på idrottare som tränat där är systrarna Williams, Björn Borg, Maria Sharapova, Michael Thornéus. Malmö FF har haft flera vinterträningsläger här.
Top 5 ”visste ni…”
- Att använda ordet psykolog/psykologi i ens titel i USA inte är tillåtet om man inte är psykolog.
- Att i Ohio, och vissa andra stater, så får fyra eller fler tjejer inte bo i samma hus på campus eftersom det då klassas som en bordell.
- Att Miami University var ett universitet redan innan Florida var en erkänd stat.
- Att Miami Universitys hockeylag heter Miami Redhawks? Malmö Redhawks är ju ”mitt” hockeylag.
- Att jag blev antagen till IMG Academy på grund av att jag rappade i antagningsvideon. [/ihc-hide-content]
