För 20 år sedan, i september 2001, disputerade jag i pedagogik på en avhandling med titeln Iscensättningen av kön i idrott. En nutidshistoria om idrottsmannen och idrottskvinnan. Den handlade om könsnormer inom idrott, eller närmare bestämt om hur könsnormer kom till uttryck i den svenska idrottsrörelsens jämställdhetsarbete från 1970-talet till 1990-talet.
Text: Håkan Larsson
”Jämställdhet” var i det skedet ett relativt nytt begrepp inom idrott. Riksidrottsförbundet (RF) hade antagit sin första jämställdhetsplan 1989 och under 1990-talet gjordes de första systematiska insatserna för jämställd idrott. I min studie fann jag att även om RF:s jämställdhetsinsatser syftade till att förbättra möjligheterna för flickor och kvinnor att delta i idrott, som aktiva och ledare, så genomsyrades insatserna många gånger av samma könsnormer som präglade tävlingsidrott i allmänhet, till exempel att pojkar ”vill tävla” medan flickor ”är sociala”. En konsekvens av denna och andra studier blev att senare jämställdhetsinsatser inom idrottsrörelsen i större utsträckning har utgått från normkritiska perspektiv, där sådana generaliseringar om kön, eller könsstereotyper, utmanas.
Jag ska i den här artikeln sammanfatta min fortsatta forskning om idrottens jämställdhet, eller rättare sagt om kön, sexualitet och idrott, och sätta in den i ett internationellt forskningssammanhang. [ihc-hide-content ihc_mb_type=”show” ihc_mb_who=”3,5,6,12,13,14,15,16″ ihc_mb_template=”1″ ] Lite förenklat följer min egen forskning på området en övergripande trend som gäller internationellt, nämligen att inledande forskningsfrågor successivt kompletteras med nya och angränsade frågor så att forskning om jämställd idrott som framför allt berör kvinnors idrottande kompletterats med forskning om:
- maskulinitet och mäns idrottande;
- heteronormativitet och homo- och bisexuellas idrottande;
- trans- och intersexpersoners idrottande; samt
- intersektionell forskning, dvs. att forskningen i allt större utsträckning fokuserar skärningspunkten mellan flera sociala kategorier, t.ex. kön, klass och etnicitet.
I lilla Sverige kan en och samma forskare befatta sig med alla dessa teman, men internationellt sett är de självständiga forskningsområden, ibland med egna tidskrifter och vetenskapliga konferenser. Och inte nog med det; forskningen ryms under en rad olika benämningar som jämlikhet och jämställdhet, normkritik, social rättvisa och så vidare. I akademiska sammanhang har nya begrepp och teoribildningar, såsom heteronormativitet, intersektionalitet, queerteori och postkolonial teori vuxit fram för att bryta ny mark. Denna lite vildvuxna flora av forskningsområden, begrepp och teoribildningar kan vid en första anblick te sig förvirrande, men samtidigt är den ett tecken på ett vitalt forskningsfält i stark utveckling.
Såväl min egen som andras forskning om kön och sexualitet ger vid handen att idrott, som de flesta sociala sammanhang, genomsyras av starka könsnormer. Normer, eller underförstådda eller förgivettagna antaganden om hur människor ”är”, är en förutsättning för att vi ska klara av att orientera oss kommunicera begripligt i den sociala världen. Avsikten med den normkritiska forskningen är således knappast att ”en gång för alla” göra upp med alla normer. Ett liv helt utan sociala normer är antagligen otänkbart. Avsikten är snarare att synliggöra normer så att de blir möjliga att förändra. När det gäller exempelvis idrottsledarskap tänker jag ofta tillbaka på Sten Erikssons (2006) kärnfulla gestaltning av den typiske elitcoachen:
Den svenske elitcoachen är en gift, högskoleutbildad, man i 40-årsåldern. […] Ledarskapet betraktar han som naturligt inbyggt i personligheten – nästan medfött. (s. 8)
Vad innebär det att den typiske elitcoachen är en man i yngre medelåldern, gift, högskoleutbildad och betraktar ledarskapet som naturligt inbyggt i personligheten – nästan medfött? Vad innebär det för personer ur andra sociala grupper som har elittränarambitioner? Är det ens lönt att nära sådana ambitioner? Samtidigt är det viktigt att en inte alltför lättvindigt låter sig luras av sina egna förgivettagna antaganden. Gifta kan män idag vara med andra män. Vuxna män kan ha vuxit upp i flickkroppar. Men å andra sidan … hur vanliga är homosexuella eller transsexuella elittränare? Kanske vanligare än vad en skulle kunna tro, men i så fall är det få av dem som har kommit ut.
Jag ska lite mer ingående belysa två studier som jag medverkat i och som berör idrottsledares förhållningssätt till jämställdhet. År 2014 disputerade Matthis Kempe-Bergman på avhandlingen Man talar om jämställdhet. Jag var involverad i detta avhandlingsprojekt som handledare och tillsammans med Matthis huvudhandledare, Karin Redelius, utvecklade vi tankarna om manliga idrottsledares syn på jämställd idrott i artikeln ”The sceptic, the cynic, the women’s rights advocate and the constructionist: male leaders and coaches on gender equity in sport” (Kempe-Bergman, Larsson & Redelius, 2020). Bakgrunden till studien låg i att föreningsidrotten domineras av manliga idrottsledare, åtminstone bland äldre aktiva och mer tävlingsinriktad verksamhet. Hur förhåller sig dessa ledare till uppgiften att realisera RF:s jämställdhetsmål?
En del framhåller att det i verkligheten inte finns något jämställdhetsproblem: vi är redan jämställda! Detta är skeptikerns perspektiv. Andra menar att idrott inte kan vara jämställd; det är cynikerns perspektiv. För både skeptikern och cynikern är kön något bestämt, något som inte går att förändra. Kvinnor och män är olika och skeva könsmönster beror på att kvinnor och män prioriterar olika saker. Det finns inga hinder för någon att delta som aktiv och ledare i idrottssammanhang. Kvinnor och män är olika, hävdar även cynikern, därför kan det inte bli jämställt – eftersom kvinnlig idrott aldrig kan nå den status som manlig idrott har idag, åtminstone inte i mediala idrotter som fotboll och ishockey.
Det finns trots allt en del manliga idrottsledare som är positivt inställda till jämställdhetsinsatser, men bland några av dem, kvinnosaksaktivisterna, är det kvinnors och mäns olikheter som bör utgöra utgångspunkt för jämställdhetsinsatserna. Kvinnors mjukare och mer omsorgsinriktade personligheter behövs för att komplettera mäns lite hårdare och mer tävlingsinriktade personligheter. För konstruktivisterna är det däremot just dessa stereotyper, att kvinnor skulle vara mjuka medan män skulle vara hårda, som behöver utmanas. Jämställdhet föreligger för konstruktivisterna, enkelt uttryckt, när alla kan bli ledare och när alla ledare kan vara hårda eller mjuka beroende på vilken situation de ställs inför. Trots allt utgjorde kvinnosaksaktivisterna och konstruktivisterna undantag i Kempe-Bergmans studie, vilket kan ge en indikation på de utmaningar som föreligger när det gäller att göra jämställdhet till en angelägen fråga på idrottens gräsrotsnivå.
Nästa studie är en kartläggning av det arbete för jämställd idrott som RF bedriver inom ramen för den särskilda satsningen Strategi 2025. Jag och min kollega Eva Linghede rapporterade nyligen detta projekt till RF (Larsson & Linghede, 2020). I studien besökte Eva och jag ett antal utbildningsinsatser riktade till förbundsrepresentanter, där vi också intervjuade arrangörer och deltagare. Vår slutsats är att insatserna genomsyras av vad vi med hjälp av idrottsmetaforer kallar för en ”offensiv” och en ”defensiv”. Offensiven är den av RF påbjudna strategin, vilken inkluderar:
- ett normkritiskt genusperspektiv;
- ett fokus på orsaker till skeva könsmönster, inte på siffrorna i sig; och
- en betoning på att jämställdhet är en fråga för alla, inte bara för kvinnor.
Defensiven är den respons som i utbildningar och intervjuer kommer till uttryck som ett svar på offensiven. Vanliga inslag i denna är uppfattningar om att
- ”vi (i vårt förbund) är jämställda” – det är andra som har problem;
- ”det har hänt så mycket” – det är ju trots allt bättre idag än vad det var förr;
- ”de (ledarna och tränarna i förbundet) vill väl” – men de kanske inte prioriterar just jämställdhet;
- ”vi vill inte skrämma bort någon” – jämställdhet är ju en så jobbig fråga; och
- ”det lätt blir för akademiskt” – med en massa svåra ord och resonemang.
Denna studie påvisar att även bland förbundsrepresentanter som i princip är positiva till jämställdhetsinsatser, finns det en försiktighet och en önskan om att inte driva insatserna ”för hårt”.
Utrymmet i den här artikeln tillåter inte några längre utläggningar om ytterligare studier, men jag kan sammanfatta att även min forskning om homo- och bisexuellas respektive trans- och intersexpersoners idrottande ådagalägger att det alltjämt finns ett stort behov av att synliggöra de många förgivettagna antaganden som finns om hur människor ”är”, i synnerhet hur de ”är” – eller gör – kön. Uttrycket ”göra kön” markerar att kön inte endast är något människor har eller är, det är också något människor gör. Könsnormer kommer till uttryck i våra sätt att agera i dagliga situationer. Det är i mitt sätt att agera som jag blir begriplig som människa – och oförmåga att agera ”normalt” (dvs i enlighet med normen) kan medföra risk för stigmatisering. Könsnormer blir helt enkelt synligare i relation till individer som inte kan – eller vill – leva upp till könsnormer, som inte kan eller vill vara ”normala”. Det saknas alltjämt forskning om hur kön görs till exempel i idrottspsykologisk rådgivning och forskning. Vilka förgivettagna antaganden smyger sig in i idrottspsykologisk rådgivning och forskning? För mig är frågan inte ”om” det sker – för det sker överallt annars, utan ”hur” det sker. Och vilka möjligheter finns det att göra kön annorlunda?
Eriksson, S. (2006). Vägen till elittränarskap? FoU-rapport 7. Riksidrottsförbundet.
Kempe-Bergman, M. (2014). Man talar om jämställd idrott: Om jämställdhetssamtal med manliga idrottsledare och förutsättningar för jämställd idrott. Akademisk avhandling. Gymnastik-och idrottshögskolan, GIH.
Kempe-Bergman, M., Larsson, H., & Redelius, K. (2020). The sceptic, the cynic, the women’s rights advocate and the constructionist: male leaders and coaches on gender equity in sport. International Journal of Sport Policy and Politics, 12(3), 333-347.
Larsson, H. (2001). Iscensättningen av kön i idrott. En nutidshistoria om idrottsmannen och idrottskvinnan. Akademisk avhandling. Stockholms universitet.
Larsson, H. & Linghede, E. (2020). Jämställd idrott 2025 – hur då? FoU-rapport 4. Riksidrottsförbundet.
Håkans lästips:
Hargreaves, J., & Anderson, E. (Eds.). (2014). Routledge handbook of sport, gender and sexuality. Routledge. https://doi.org/10.4324/9780203121375
Magrath, R., Cleland, J., & Anderson, E. (Eds.). (2020). The Palgrave handbook of masculinity and sport. Palgrave Macmillan. https://doi.org/10.1007/978-3-030-19799-5
[/ihc-hide-content]
