Vi mår bra av fysisk aktivitet. En aktiv livsstil kan spela en avgörande roll för folkhälsan, samtidigt som den träning elitidrottare bedriver skulle se mycket annorlunda ut om målet var rena hälsovinster, och inte prestation. Men även för de som inte tränar för prestation, kan anledningen till att vi tränar, ibland vara långt ifrån hälsosam.
TEXT: Cecilia Åkesdotter
Sambanden mellan fysisk aktivitet och hälsa är såklart beroende på vilken typ av träning, intensitet och/eller volym som avses. Idag samsas larmrapporter gällande inaktivitet med farhågor om en ökad hälsohets. Vi läser att det inte är hälsosamt att vara stillasittande, på samma gång som vi varnas om riskerna att fastna i tvångsmässig och överdriven träning.
Dos-responssamband
Dos och respons beskriver hur vi reagerar på en viss koncentration eller mängd av exempelvis träning. Detta brukar visas med en så kallad dos-responskurva. Exakt var nivån ligger för optimala hälsoeffekter för olika former av fysisk aktivitet är inte klarlagt, men negativa hälsoeffekter är större i de yttre delarna; vid en otillräcklig fysisk aktivitet eller vid mycket hög fysisk belastning, där också risken för skador och negativa effekter ökar.
Fysisk aktivitet har visat sig ha en förebyggande effekt som motverkar psykisk ohälsa. Exempelvis har personer som är regelbundet fysisk aktiva lägre nivåer av stress (1) och en lägre risk att drabbas av depressiva symtom (2).
Samtidigt som stödet ökar för att fysisk aktivitet spelar en viktig roll för psykisk såväl som fysisk hälsa, så har samhällsutvecklingen bidragit till mer inaktiva arbetsuppgifter. Det är inte ovanligt att dagens arbetsliv kräver minimalt av rörelse, med fler inaktiva jobb där en arbetsdag ofta spenderas sittandes.
Lagom är bäst?
Hur mycket ska man då träna för att må bra? För varje enskild person påverkas det självklart av många olika individuella förutsättningar, som intressen, sjukdomshistoria, genetiska förutsättningar, ålder, vilken typ av arbete vi har och om träningen bidrar med ett socialt sammanhang.
[ihc-hide-content ihc_mb_type=”show” ihc_mb_who=”3,5,6,12,13,14,15,16″ ihc_mb_template=”1″ ]
På gruppnivå har en stor studie som följt 34 000 friska individer över 11 år funnit att de personer som inte tränade alls vid studiens start hade 44% ökad risk att utveckla depression jämfört med de som tränade 1-2 timmar i veckan. Det som hade bäst skyddande effekt verkade vara att träna en timme i veckan (3).
En tvärsnittsstudie från Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm undersökte träningsstatus och kognitiva förmågor (att ta in, minnas och bearbeta information). Resultaten pekade mot att en högre kognitiv förmåga verkade hänga ihop med högre VO2 max (maximal syreupptagningsförmåga), men bara upp till en brytpunkt på runt 44mL·kg−1·min−14. Med andra ord, du har troligen inte en högre kognitiv förmåga enbart för att du har ett mycket högt VO2 max (men om du vill åka skidor som Charlotte Kalla är det till stor hjälp).
På individnivå finns stora variationer, utifrån vad personen själv vill, brinner för och tycker om. Den bästa träningen är ändå den som blir gjord (med reservation för om personen inte redan tränar för mycket). Det finns sannolikt ett brett spektra av tränings- former och aktiviteter som bidrar till positiva hälsoeffekter, både fysiskt och psykiskt, utan att vara varken för mycket eller för lite.
Träning av fel anledning
Om du har tid för vila, återhämtning och kan balansera risken för skador kan du sannolikt må bra även med höga nivåer av träning. Men varför du tränar kan spela en minst lika viktig roll. En artikel i läkartidningen (5) sammanfattar riskerna när träningen sker av fel anledning. När träningen blir ett tvång. I symtombilden ätstörningar ingår ofta tvångsmässig träning som kompensatoriskt beteende för att reglera sin vikt och figur.
En studie som undersökte 9000 patienter med olika former av ätstörningar visade att tvångsmässig träning rapporterades av nästan hälften av alla patienter, och återfanns inom alla ätstörningsdiagnoser (6). Inom elitidrotten är ätstörningsproblematik vanligare än hos normalbefolkningen, och det finns en risk att man missar att uppmärksamma ätstörda beteenden i dessa sammanhang, då beteenden som sticker ut i andra sammanhang (som tvångsmässig träning) kan normaliseras som en del av idrottsutövandet.
Elitidrott
När vi pratar om träning på elitnivå är målet, i de flesta fall inte längre hälsoeffekter, utan prestation. Den fysiska hälsan och prestationsförbättring var länge fokus inom forskning som rörde elitidrottare. När det gäller vanliga folksjukdomar som depression och ångest tog det längre tid innan dessa kom på agendan inom elitidrotten, både gällande forskning och praktiskt ute på fältet.
Samtidigt som vissa kan må sämre av att utöva elitidrott exempelvis på grund av ytterligare press att prestera, kan idrotten också vara räddningen för andra genom att ge sammanhang och struktur. Den sammanfattande slutsatsen idag är att elitidrottare i stort verkar spegla normalbefolkningen gällande psykisk ohälsa (7). De verkar rent psykologiskt helt enkelt må lika bra, (eller dåligt) som alla andra.
Sammanfattningsvis är idag bilden klar men samtidigt komplex, att vi generellt mår bra av fysisk aktivitet både fysiskt och psykiskt. Men när vi diskuterar behöver vi ändå sannolikt fråga oss – Vad är det för träning vi pratar om? – Hur mycket? – För vem? och Varför?
[/ihc-hide-content]
REFERENSER
1 Perales F, Pozo-Cruz Jd, Pozo-Cruz Bd. Impact of Physi- cal Activity on Psychological Distress: A Prospective Anal- ysis of an Australian National Sample. American Journal of Public Health. 2014; 104(22):e91-e97.
2 Mammen G, Faulkner G. Physical Activity and the Preven- tion of Depression: A Systematic Review of Prospective Studies. American Journal of Preventive Medicine. 2013; 45(5):649-657.
3 Harvey SB, Overland S, Hatch SL, Wessely S, Mykletun A, Hotopf M. Exercise and the Prevention of Depression: Results of the HUNT Cohort Study. Am J Psychiatry. 2018; 175(1):28-36.
4 Pantzar A, Jonasson LS, Ekblom Ö, Boraxbekk C-J, Ek- blom MM. Relationships Between Aerobic Fitness Levels and Cognitive Performance in Swedish Office Workers. Frontiers in psychology. 2018; 9(2612).
5 Mantilla EF, Birgegård A, Clinton D, Kenttä G, Palmberg K, Selenius S. Tvångsmässig träning måste tas på allvar. Läkartidningen. 2018; 115:E7TI.
6 Monell E, Levallius J, Forsén Mantilla E, Birgegård A. Run- ning on empty – a nationwide large-scale examination of compulsive exercise in eating disorders. Journal of Eating Disorders. 2018; 6(1):11.
7 Reardon CL, Hainline B, Aron CM, et al. Mental health in elite athletes: International Olympic Committee consen- sus statement (2019). British journal of sports medicine. 2019; 53(11):667.
