2015 höll jag och min kollega Magnus Lindwall en föreläsning med namnet: ”Tredje generationens idrottspsykologi: bortom mental träning, anekdoter och magkänsla”. Vi ville visa de ca 200 deltagarna på hur vi såg på vad som hänt inom det idrottspsykologiska området de senaste åren. Detta är naturligtvis väldigt svårt, men vi tyckte oss se att utvecklingen i Sverige har skett i tre ”generationer”. Denna text kommer att handla om dessa tre generationer samt den fjärde generationens idrottspsykologi som jag tycker mig se. Men först lite om min resa.
Text: Rasmus Liljeblad fd. Wallin-Tornberg
Min idrottspsykologiska resa
Min idrottspsykologiska resa började under mitten av 1990-talet då vi i Stenungsunds Judoklubb anordnade en studiecirkel inom idrottspsykologi. Med hjälp av SISU idrottsutbildarna fick vi litteratur och genomförde studiecirkeln genom att vi samlades i 45 min under ett par tillfällen då vi gick igenom olika avsnitt i boken. En av tränarna var cirkelledare och ledde diskussionerna. För mig innebar detta en vändpunkt då jag under de senaste åren upplevt att jag blivit mer och mer nervös inför viktiga tävlingar. När det verkligen gällde som mest, då var jag som allra sämst. Eftersom jag hade det bra i övrigt så var det uppenbart att det var just i tävlingssituationer som jag reagerade som jag gjorde. Intresset växte genom studiecirkelns diskussioner och jag fattade beslutet att jag vill lära mig mer för att utvecklas och att hjälpa andra med samma problem som mig. [ihc-hide-content ihc_mb_type=”show” ihc_mb_who=”3,5,6,12,13,14,15,16″ ihc_mb_template=”1″ ]
2001 började jag det idrottsvetenskapliga programmet vid Högskolan i Halmstad. Efter 4 års studier hade jag en magisterexamen i psykologi med inriktning idrott och förutom kunskaperna från utbildningen hade jag också träffat många fantastiskt inspirerande, ambitiösa och duktiga människor som visade att det fanns vidare karriär inom området. Jag fick anställning på Högskolan och jobbade sedan där i 12 år med att utbilda inom idrottspsykologi på olika nivåer. Parallellt med det fick jag gradvis fler möjligheter till praktisk tillämpning med uppdragsgivare som Riksidrottsförbundet, IFK Kristianstad, Frölunda Indians och BK Häcken. När Riksidrottsförbundet, i samarbete med SISU och GIH, erbjöd utbildningen ”Grundutbildning i kognitiv beteendeterapi (KBT) med inriktning mot elitidrott” innebär det en ny chans till vidareutveckling. Kombinationen av att utbilda andra och att jobba praktiskt var en mycket bra kombination och det är så jag även har det idag 2020.
Idag jobbar jag heltid på Svenska Fotbollsförbundet (SvFF). 50% av min tid arbetar jag på utbildningsavdelningen med att, tillsammans med min kollega Daniel Ekvall, ansvara för området Fotbollspsykologi/Fotbollens Ledarskap inom SvFFs utbildningar. Den andra delen jobbar jag med damlandslaget och är med dem under alla samlingar för att stötta individer och laget kring det psykologiska området. Höjdpunkten, hittills, var VM 2019 då vi lyckades med bedriften att ta VM-brons!
Tre generationer idrottspsykologi
Tillbaka till Göteborg 2015. De tre generationer som jag och Magnus tyckte oss se var:
Generation 1 – ”mental träning”
Den första generationen handlade om idrottspsykologins intåg i idrotts-Sverige på framförallt 1970-talet och 1980-talet; ett enormt viktigt steg för vårt område. Personer som Lars-Eric Uneståhl och Willi Railo var pionjärer och fick in ”mental träning”, som komplement till ”fysisk träning” i idrottares och tränarens medvetande.
Generation 2 – ”Akademisk idrottspsykologi”
Allt eftersom utvecklingen gick framåt började det bli ett större akademiskt intresse för idrottspsykologi och flera lärosäten började under 1990-talet erbjuda idrottspsykologiska kurser och senare program. I och med detta blev det också ett större fokus på forskning kring idrottspsykologiska fenomen och strategier. Den första generationen hade mer präglats av olika föreläsares, rådgivares och författares idéer och erfarenhet, men i den andra generationen gjorde man fler och bättre studier och området blev mer kritiskt granskat.
Även om generation 2 präglats av fler systematiska studier kunde vi identifiera problem med hur studierna är genomförda. För det första studerades effekter ofta på gruppnivå och inte på individnivå. Detta kunde innebära att man kunde se positiva effekter, av till exempel en metod för att stärka självförtroendet, på gruppnivå genom ett medelvärde men man fångade inte upp effekter på individnivå. Även om självförtroendets medelvärde för en grupp på 50 personer ökade, kunde det ju vara så att det var flera i gruppen som inte upplevde någon effekt. Eller till och med som upplevde att deras självförtroende blev sämre.
Ett annat problem med forskningen var vilka mätmetoder man använt. När jag läste idrottspsykologi så handlade i princip all forskning om att man antingen intervjuat ett par idrottare eller att man låtit fler idrottare fylla i ett frågeformulär. Med båda metoderna kunde man få fram att idrottare, efter att till exempel ha ”tränat mentalt”, upplevde att det hade hjälpt. Det ska dock kommas ihåg att man då inte mäter att det faktiskt blivit någon skillnad; bara att idrottarna rapporterat det. Det kan absolut vara så att det blivit skillnad, men det är också tänkbart att det inte blivit det men idrottaren tycker att det är bra att skriva så för att det inte ska varit helt bortkastad tid.
Generation 3 – ”Vad funkar, för vem och när?”
När jag och Magnus i Göteborg berättade om vad som vi tyckte kännetecknade den generationen som vi upplevde att vi var i då, den tredje, poängterade vi att det är viktigt att ställa sig frågan ”Vad funkar, för vem och när?”. Vi gjorde det utifrån två perspektiv: forskning och tillämpning. Magnus föredrog det som kännetecknar forskningen i generation 3 som i korthet handlar om att man bättre vill studera effekter. Detta gör man till exempel genom att använda kontrollgrupper, följa individer över tid och mäta beteenden. Jag berättade om vad som kännetecknar tillämpning utifrån KBT med två viktiga huvudbudskap.
Det första var att fokusera på beteenden istället för tankar och känslor, som traditionellt präglat idrottspsykologin. Utifrån ett beteendeperspektiv är inte målet att ”tänka rätt” eller att ”känna rätt” under en tävling. Detta är ofta naturliga och normala reaktioner på en utmanande situation och det är inte lätt att styra tankar och känslor. Målet är snarare att göra det som är viktigt tillsammans med tankar och känslor. Det andra huvudbudskapet var att se till den långsiktiga effekten av strategierna. En idrottare kan till exempel uppleva att det fungerar för stunden att jobba med att blockera tankar genom att lyssna på peppande musik eller att göra avslappningsövningar innan det är dags att tävla. Den intressanta frågan är dock om effekten är positiv över längre tid. Är det så att dessa strategier enbart fungerar för stunden och att idrottaren inte blir bättre på att hantera utmanande situationer, eller till och med blir ännu mer nervös över tid, så är det kanske inte en så bra strategi.
Fjärde generationens idrottspsykologi
När jag nu 2020 reflekterar över vad som skulle kunna beskrivas som den fjärde generationen är det lockande att prata om ökade möjligheter med digitalisering eller bättre metoder att till exempel mäta vad som händer i kroppen/hjärnan. Men jag landar i att den fjärde generationen, så som jag upplever den, är att psykologi är integrerat i idrotten. För att beskriva detta utgår jag från fotbollspsykologi som jag arbetar mycket med.
För en utomstående kan det tyckas konstigt att prata om ”fotbollspsykologi”; vad kan det vara för skillnad mot exempelvis handbollspsykologi? För oss inom fotbollen är det en markering att vi utgår från fotboll först när vi pratar psykologi. När man pratar om ”fotbollsfys” utgår man exempelvis från de krav som ställs på fotbollsspelare på planen och har det som referens när man diskuterar och planerar fysträning. Genom att utgå från fotboll och spelet kan man genom att anpassa fotbollsträningen på olika sätt uppnå olika syften med den fysiska delen, t.ex. genom att variera antalet spelare, spelytan och vila, tränas olika fysiologiska delar.
På samma sätt resonerar vi när vi jobbar med fotbollspsykologi; vi utgår från fotbollstermer istället för psykologiord. Ett bra exempel är att vi, tillsammans med tränare och fystränare, fokuserar på fotbollsaktioner. Detta är beteenden som spelaren gör med eller utan boll på planen. Det är viktigt att ha ett helhetsperspektiv på fotbollsaktionen för att till exempel förstå varför en spelare inte gör som den ska: handlar det om att spelaren inte orkar eller är snabb nog (fysiologi), inte vet vad den ska göra (spelförståelse), inte kan utföra det på ett bra sätt (teknik) eller har det med att spelaren inte vågar (psykologi)?
Att till exempel jobba med en spelares ”självförtroende” innebär först och främst att vi beskriver vilka fotbollsaktioner som spelaren gör, eller inte gör. Utvecklingen sker inte genom att vi ”lyfter ur” spelaren ur sammanhanget för att stärka självförtroendet separat för att sedan ”sätta tillbaka” spelaren i miljön igen. Snarare arbetar vi ur ett helhetsperspektiv och försöker tillsammans med spelaren, och andra tränare, att se hur exempelvis tränarens kommunikation, förståelsen för taktiken, lagkamraters beteenden och fysiska färdigheter påverkar självförtroendet tillsammans med de tankar och känslor som spelaren har. Ibland är det väldigt tydligt att det är just det psykologiska området som man behöver jobba med men i andra fall är det andra delar som är prio 1 i åtgärderna. I de allra flesta fall är det en kombination och därför är det viktigt att man har en helhetssyn.
Även om det alltid, sedan generation 1, har varit viktigt att se kopplingen till teori och praktik upplever jag att det nu oftare är mycket mer integrerat och gränserna mellan att vara tränare och psykologisk rådgivare suddas ut. En viktig del i denna utvecklingen är att tränare blir mer och mer utbildade i psykologi och inom SvFFs utbildningar, framför allt på högre nivå, är fotbollspsykologi ett stort och viktigt område. Utifrån mitt perspektiv är därför fotbollspsykologi ett exempel på fjärde generationens idrottspsykologi tillsammans med exempelvis handbollspsykologi och judopsykologi.
[/ihc-hide-content]
