När denna text skrivs har SIPF alldeles nyligen haft sitt årsmöte och en ny styrelse har valts. Jag tog i år beslutet att kliva av styrelseuppdraget, ett tråkigt men rätt beslut utifrån min livssituation just nu. Med denna utgivning av FLOW så nära inpå årsmötet fick jag uppdraget från redaktionen att skriva dessa rader en sista gång. Föreningens nya ordförande möter ni i en intervju längre in i tidningen!
TEXT: Ulrika Billme
Efter fem år i styrelsen, varav de tre sista som ordförande, skulle jag vilja reflektera lite kring tiden i SIPF, och slå ett slag för ideellt engagemang i stort!
Jag fick kännedom om SIPF när jag var idrottspsykologistudent i Halmstad. Som student såg jag föreningen som en bra plats för lärande och nätverkande, jag ville finnas i ett sammanhang, i en gemenskap kring idrottspsykologi. Jag såg också möjligheter till fortbildning och att fortsätta hänga med i den idrottspsykologiska utvecklingen när jag inte längre var knuten till något lärosäte. Mitt engagemang i föreningen började med att jag höll i lokala SIPF-träffar, vilket sedan ledde till att jag fick frågan om att ingå i styrelsen.[ihc-hide-content ihc_mb_type=”show” ihc_mb_who=”3,5,6,12,13,14,15,16″ ihc_mb_template=”1″ ]
Att engagera sig i en styrelse är inte självklart, ofta skräms man nog av en sådan fråga och av föreställningen om vad som krävs i tid och energi. Det finns många utmaningar med det ideella engagemanget, det har vi i SIPFs styrelse upplevt, precis som vilken förening som helst i idrottsrörelsen gör. Vi har haft många idéer och mycket vi velat göra bättre, men krafterna måste också hålla långsiktigt. För oss har det varit viktigt att få skynda långsamt – vissa processer har fått lov att ta tid, samtidigt som vi har varit måna om att jobba parallellt och inte tappa fart i det som är våra främsta medlemsprodukter; konferens/event och tidning. Det är nog oundvikligt att det blir lite för hög arbetsbelastning periodvis – dit har vi också trillat ibland. Ändå vill jag slå ett slag för det ideella engagemanget, för får man det bara hållbart så är det otroligt givande att få vara med och hjälpa till. Jag tror att en nyckel till hållbarheten är att engagemanget måste få vara dynamiskt. Att man får möjlighet att bidra med olika mycket kraft beroende på hur man har det i sin övriga livssituation, och att det måste få gå lite upp och ner precis som i livet i stort. Engagemanget måste också få utgå från hög valfrihet utifrån var och ens intresse. Dessa utgångspunkter har vi haft inom styrelsegruppen, och samma förhållningssätt har vi haft gentemot medlemmar som vill engagera sig. Att tillsammans tänka nytt i hur ett engagemang kan se ut på ett sätt som passar var och en tror jag sänker trösklar för fler att engagera sig. Visst handlar det om visst ansvar inom vissa ramar, men uppdraget behöver inte vara så stort, och framförallt behöver det utgå från glädje och trivsel. När, hur mycket och på vilket sätt vill och kan DU bidra så att det känns meningsfullt för dig? De inre drivkrafterna måste få möjlighet att blomstra, det vet vi alla som någon gång läst något om motivation.
När jag summerar mina erfarenheter så inser jag med tacksamhet hur mycket den här tiden har betytt för mig, och hur mycket ideellt engagemang kan ge. För min del har engagemanget känts meningsfullt, jag har känt en lojalitet till föreningen, och engagemanget har blivit en del av min identitet. Det har känts fint att bidra till föreningens utveckling och jag har också fått mycket tillbaka. Förutom det som kanske är uppenbart; att få grotta lite extra i spännande idrottspsykologi tillsammans med andra intresserade, så har jag vunnit en stor portion lärande och personlig utveckling. Detta var min första ordförandepost, och jag har helt klart fått prova mig fram i den rollen, med stort stöd från resten av gruppen. Det har varit väldigt spännande och lärorikt!
Det har också varit fint att finnas i ett sammanhang med gemenskap, och då menar jag såväl i styrelsegruppen som i föreningen i stort! Att få träffas fysiskt med medlemmar i samband med våra konferenser har varit höjdpunkterna. Det är ett viktigt värde i den här föreningen; att träffas fysiskt, mingla och snacka. Och jag måste säga att jag har lite hänglängtan – för övrigt ett nytt ord jag just stött på i alltjämt pågående pandemitider – att få träffas med andra medlemmar och ta igen den tid som enbart varit digital. Jag hoppas verkligen att vi ses snart igen!
[/ihc-hide-content]
Slutligen vill jag tacka för förtroendet under dessa år och jag önskar den nya styrelsen varmt lycka till framöver!
/Ulrika Billme
