Hon klev in i boxningslokalen 17 år gammal, inte säker på om hon varken ville slå någon annan eller själv bli slagen. Men fördomarna förändrades snabbt. Boxningen övergick från hobby till livsstil och det första landslagsuppdraget kom redan två år senare. Anna Laurell Nash har efter det krönt karriären med två VM-guld, tre EM-guld, flertalet mästerskapsmedaljer och två OS på meritlistan. Lär känna den ödmjuka boxningslegenden, kemidoktorn och mamman som gärna mediterar i löparskor.
TEXT: Annie Söderberg
Det är en solig dag i slutet av augusti. Anna är hemma tillsammans med sin snart tvååriga dotter och vi ska prata om vikten av fysisk aktivitet för psykisk hälsa. Ett samtal om träningens betydelse som ung elitidrottare, mitt i idrottskarriären, som student, genom skador och sjukdomar, genom karriäravslut, graviditet och hur det är just nu. Vi börjar under de tidiga åren, när boxningen precis blivit en del av vardagen.
UNG ELITIDROTTARE
– I unga år tjuvtränade jag i brist på bättre vetande. Jag trodde att det var bra, berättar Anna. Om jag hade tränat mycket någon gång och det lett till bra resultat, blev jag övertygad om att det var rätt. Att träna var ju också ett sätt att få bukt på rastlösheten, och det var kul också säger hon. Det var lätt att det ibland tummades för mycket på återhämtningen, så det var kanske inte så konstigt att jag blev sjuk ibland. Det var nog svårare att förstå som tränare, som suttit och gjort ett genomtänkt träningsprogram, hur det hade gått till. Han visste ju inte att jag tjuvtränade, konstaterar hon. Ibland får man bara för sig att ”jag har inte rört mig nog” säger hon med ett kvävt skratt. Hon känner sig själv nu, på en helt annan nivå än när hon var en ”valp” i elitidrotten.
Under tiden som aktiv reflekterade inte Anna mycket över kopplingen mellan träningen och den psykiska hälsan. Men när hon minns tillbaka kan hon se mönster av hur olika faser i en formtoppning kunde påverka henne och hur hon mådde när hon tvingades minska träningen under t ex skada eller sjukdom. Jag blev tjurig av att inte få träna ordentligt. Det var frustrerande säger hon. Anna beskriver det som att hon ibland inte tyckt om hur kroppen betedde sig, när hon var sjuk, skadad eller svag. ”Då har den varit lite som en jojo – upp och ned.” Någon gång när frustrationen blev för stor hände det till och med att hon låg på läkaren med frågor som ”men vad kan jag göra? Jag måste ju göra något?!” Med fysisk aktivitet som ett huvudreglage för att få bukt på frustration var den begränsade möjligheten att reglera känslorna och tankarna tuff.
FYSISK AKTIVITET FÖR ATT REGLERA FRUSTRATION [ihc-hide-content ihc_mb_type=”show” ihc_mb_who=”3,5,6,12,13,14,15,16″ ihc_mb_template=”1″ ]
– En annan situation när frustration kunde uppstå var om en tävling inte gått bra. Om jag varit på tävling och det inte gått så bra, var det lätt att komma hem och fortfarande vara frustrerad, berättar Anna. Då hjälpte det att ta ett löppass efteråt. Det funkade oftast för att vända frustrationen. Kanske var det en liten bestraffning för att det gått dåligt, men det fungerade. Frustrationen ville helt enkelt ut. Anna betonar att det var just bara ett pass och säger att det inte hade varit bra om hon fortsatt att straffa sig efter det. Ett pass gjorde gott och var ett sätt att hantera besvikelsen och frustrationen. Ett redskap för att må bättre inombords.
EFFEKTIVA STUDIER
Studierna gjorde snart inmarsch i livet. Anna var mitt uppe i sin boxningskarriär och hade fortfarande träningspass som skulle genomföras mellan grupparbeten, inläsning och labtimmar. Det är viktigt att må bra själv, säger Anna. Kanske är det idrotten som lärt mig att kroppen är viktig och därför också ska prioriteras. När jag studerade i Lund och vi studenter satt och jobbade tillsammans fick jag t ex avvika för att träna. De andra pluggade vidare och tog någon paus. När jag Ett pass gjorde gott och var ett sätt att hantera besvikelsen och frustrationen. sen kom tillbaka, välmående och dessutom mer effektiv, hade de andra kanske gjort tre uppgifter, ätit en chokladboll och mådde skit. Den fysiska träningen har därmed både varit en nyckel för välmående och effektiva studier. Anna vet vad hon pratar om eftersom hon spenderat en hel del tid studerandes.
EN NYCKEL SOM KAN VRIDAS ÅT TVÅ HÅLL
Även om den fysiska aktiviteten varit nyckeln för psykiskt välmående, effektivitet, hantering av frustration och en källa till glädje har den också gått att vrida åt två håll. Anna som nu har erfarenhetens glasögon på sig berättar att hon som aktiv var lite av en ”slow learner”. Under karriären fick hon giftstruma som resultat av överbelastning i kombination med högskolestudier och träning. Just då gjorde hon ändå samma sak om och om igen. Jag började bli frisk, tränade och blev sjuk, igen och igen säger hon. Träningen hade ju tidigare gett henne allt det goda, från tävlingsresultat till välmående. Men en lång idrottskarriär innehåller sällan bara medaljer och Anna har både fått uppleva toppen av pallen och flera comebacks.
AVSLUT OCH COMEBACK
Anna berättar att hon slutade tävla 2012. Jag var besviken och det var inte ett bra avslut, säger hon. Jag boxades inte lika mycket, men jag gick till gymmet och jag sprang mycket mer istället. Då mådde jag så mycket bättre efter ett tag igen. Träningen gjorde att det var lättare att komma närmre mig själv igen. Hon berättar att hon körde hårt. Det var ett högt tempo, färre tim- mar, men högre intensitet. När jag slutade 2016 var det inte samma sak som 2012. Det var ett mycket bättre avslut och det fick ”räcka”. Även om boxningshandskarna lades undan innebar det inte en kroppslig pension från idrottande och träning. Nyfiken började hon istället med BJJ (Brasiliansk Jiujitsu). ”Där var jag skitdålig, men det var okej” skrattar Anna. Stark, men inte teknisk, slänger hon efter med. Hon kände sig hemma i miljön, det var lite samma feeling, men någonting helt nytt.
ANNA LAURELL NASH – HELHETEN
Elitidrottskarriären avslutades 2016 och inte långt därefter väntade Anna barn. Löpning som blivit en go-to för härlig träning var bara att glömma. Under graviditeten kunde hon nämligen inte längre springa, på grund av foglossning. Och även om promenader fungerade hyfsat fanns en stark längtan efter löpningen. Att komma ut och springa är så jävla skönt. Det är min meditation! Så jag funderade mycket på vad jag skulle göra istället, berättar Anna. Istället cyklade hon på gymmet och tränade efter förmåga, men längtade fortfarande efter känslan att springa. Några månader senare kom dottern Billie och ett nytt liv började. Det blev ingen soffliggare av Anna den här gången heller. Jag behöver röra på mig ganska mycket, annars blir jag odräglig, skrattar hon. Ibland säger min man – Anna, nu är det dags att träna! När vi genomför intervjun är Anna lite snuvig… Hon säger att hon tagit någon promenad, men mumlar lite trumpet ”men jag har inte fått svettas på några dagar”. Det är uppenbart att Anna älskar att röra på sig och att det gör gott för helheten av hennes mående, fysiskt såväl som psykiskt.
– Jag är så tacksam över min kropp. Jag är vältränad i grunden, frisk och har kommit tillbaka efter graviditeten. Jag är helst fysiskt aktiv på något vis varje dag. Jag promenerar, springer, gymmar, bygger upp och stärker kroppen. Det är så skönt att vara smärtfri och stark. Om jag var arg och frustrerad på kroppen som yngre, är jag så tacksam nu.
– Min målsättning nu är att vara smärtfri, rörlig och stark. Jag vill verkligen vara stark upprepar hon med glatt eftertryck. Jag vill inte vara hindrad att röra mig. Dessutom är det jävligt skönt att träna. På frågan om hur hon ser sig själv som gammal skrattar hon och säger ”jag förebygger så att gumman-Anna kan vara stark! I min släkt har många blivit gamla och får jag möjlighet att bli det så vill jag kunna känna mig stark. Man märker ju att humöret blir strålande av att röra sig.”
– Det är lätt att jämföra sig själv med den kropp och kapacitet jag hade när jag var elitaktiv. Först kanske man håller hyfsad form, men att komma tillbaka från barnafödande har ibland varit en inre hets och prestationskrav har dykt upp. Jag har verkligen fått medvetandegöra för mig själv att just de tankarna och känslorna kommit. Jag kommer inte vara lika snabb eller lika stark. Det är ju knappast så att jag behöver springa ett Cooper-test heller. Det gäller att ha mål i relation till där man är. Det känns som att de där tankarna, hetsen och pushandet mest är en sjuk vana.
TRÄNING SOM MAMMA OCH EGENFÖRETAGARE
– Ibland är det bra att bara grisa, ha kul och inte jämföra! Det är så lätt att sura på den egna kammaren annars, säger Anna. Jag hinner massor på bara 40 minuter. Gym eller löpning är mina go-to och även dagar utan ”träning” är fyllda med fysisk aktivitet. Dottern som snart ska fylla två år vill bara springa och springa. När hon inte springer klättrar hon. Det är non-stop. Så länge jag hänger med henne behöver jag med andra ord inte vara orolig att det blir för lugnt, avslutar Anna.
Jag tackar ödmjukast för en så insiktsfull och öppen berättelse, där jag redan efter 15 minuters samtal egentligen insett att det inte borde skrivas en artikel om Anna. Det borde skrivas en bok. Eller göras en film. Helst båda.
[/ihc-hide-content]
