Anna Olsson – Om OS guld, familj och teamwork

När Anna Dahlberg och Lina Andersson spurtade hem guldet i sprintstafetten i Turin 2006 var det ett guld Sverige och svensk längdåkning hade väntat länge på. Väldigt länge, hela 18 år. 

 ”Det var en skräll med guld för Lina och mig, så många år hade gått sedan Sverige tog guld och sen var det VI som gjorde det, otroligt häftigt”.

Skribent: Anna Laurell Nash

Längdskidor var väl egentligen inte en familjeangelägenhet från början men det var Annas storasyster Sofia som från början inspirerade Anna att börja köra skidor. Det var hon som var motivationen och moroten, lillasyster ville också bli bra, gå på längdgymnasiet, och köra med de stora. Anna blev både bra och fick köra med de stora, kan man lugnt säga! Tillsammans har systrarna ett stafett guld från SM.

2002 gjorde Anna sitt första OS, ett riktigt bottennapp i karriären som nästan fick henne att sluta. På plats var ett ungt lag som ändå hade erfarenhet av att stå på pallen. Dopingskandaler, förberedelser på hög höjd som floppade och bristande ledarskap gjorde att OS upplevelsen blev allt annat än fantastisk. Karriären stod och svängde efter detta men tillslut bestämde sig Anna ändå för att fortsätta, och tur var väl det för fyra år senare kom skrällen i Turin. Det var förstås fantastiskt roligt. OS i Turin var ett litet, gemytligt OS med underbar stämning. Det passade det Svenska laget, som tog hem hela 7 guld! 

[ihc-hide-content ihc_mb_type=”show” ihc_mb_who=”3,5,6,12,13,14,15,16″ ihc_mb_template=”1″ ]

Förutom guldet i Turin fick Anna med sig bland annat en silvermedalj från VM och två segrar av världscupen under sin aktiva karriär. Annas avslutade karriären med en seger i Stockholms sprinten runt slottet 2010. 

 “Jag hade bestämt mig innan, jag var trött och kroppen var slut. Skadorna tog glädjen ur mig.” 

Hur var det då att gå till ”andra sidan” medan Johan fortfarande var kvar och tävlade? För Anna var det aldrig aktuellt att skaffa familj under karriären. Johan är 4 år yngre och han var inte klar. Då var det heller inte så vanligt att ha barn och tävla som tjej. Att vara aktiv kan innebära att man behöver separeras från barnen i långa perioder vilket hämmar fler kvinnor än män. Självklart är det ett tufft beslut för killar också säger Anna som sett sin man gå igenom just detta, men hon tror ändå att det är värre för tjejer dels för att kvinnan inte har det valet ifall man ammar och dels för att infektionsrisken ökar just då eftersom mamman och barnet har mycket närkontakt då. 

Avgörande är ändå att se andra göra det möjligt. När Marit Bjørgen fick barn ändrades en hel del. Hon och Kikkan Randall har drivit mammafrågorna hårt. Barnen kan vara med mer nu när det finns det lek och ammningsrum för de små i närheten av tävlingarna, konstaterar Anna, OM man har möjlighet till att ha barnvakt förstås!

Hon hade själv ändå inte velat fortsätta sin karriär sedan hon fick barn. ”Det är häftigt hur kroppen reagerar – vad som helst kan hända när man blir förälder” fortsätter Anna med ett skratt. Hade någon sagt när jag var aktiv att jag skulle ändra sömnvanor så hade jag aldrig trott dem. Jag föreställde mig inte att jag skulle bli en hönsmamma, men det är jag! Johan hinner knappt slå upp ögonen på natten förrän jag redan har hunnit fram till tjejerna. 

Vi behöver fortsätta jobba i idrotten för en mer jämlik värld säger Anna. Samhällsmässigt ligger vi i framkant funderar hon och vi har en bra kultur för idrott i Sverige. Här är det fint att idrotta som tjej. Tjejer jämförs med tjejer och alla vet hur mycket vi sliter för resultaten. Sen har vi ju haft turen att ha fina förebilder som visat vägen. 

 ”Se på Charlotte (Kalla) som vågar kliva fram och gå sin egen väg! Det är tufft, men inspirerar fler tjejer att ta för sig och gå egna vägar.” 

Men visst finns det mycket kvar att göra. Nyligen var det stor debatt kring en kvinnlig programledare som blev beskylld för att vara en dålig mamma för att hon lämnade barnet hemma och själv åkte och jobbade en längre period med idrott,. Något som hennes manliga kollegor inte fått genomlida. 

 ”Jag har aldrig hört att Johan skulle vara en dålig pappa fast han är borta lika mycket. Efter en stund lägger hon till: Jag har inte hört något om Marit (Bjørgen) heller, men det förstås, hon är ju en superstar” säger Anna och skrattar.

I skidvärlden är det alldeles för få tjejer som blir ledare. Det är svårt att få dem att ställa upp på högsta nivå vilket är ett problem. Kanske är det ”barn-mamma genen”, funderar Anna, många tjejer vill vara hemma mer när de fått barn. Men det måste också finnas utrymme för de som vill! På frågan om Anna coachade Johan sedan hon själv slutat svarar hon att hon varken agerade tränare, läkare eller organisatör men att de absolut är ett team, ett team som coachar varandra. De var de redan när de var aktiva, då hjälptes de åt och samarbetade kring det mesta; teknikträningen, utvecklingen och mental träning. Nu sköter Anna markservicen, fångar upp i vardagen, ser och bromsar. Hon har ett helhetsperspektiv eftersom hon har varit med i olika delar av Johans liv. Det är definitivt en fördel att känna varandra så väl. 

 ”När jag ställde mig på sidan var vi redan ett team, det var inte så konstigt utan helt naturligt att vi fortsatte. Johans framgångar är mina framgångar och några av mina största ögonblick har varit hans framgång sedan jag själv slutade.”

Idag driver Anna och Johan företag tillsammans. Under tidiga karriären höll hon på med en utbildning i ekonomi. Som senior hann hon inte riktigt med och det rann ut i sanden. På skidhögskolan skall studierna vara anpassade men det är ändå oflexibelt menar Anna, det var tungt arbete när säsongen var som tyngst och ju bättre det gick med skidorna desto svårare var det att hänga med i studierna, tillslut följde hon inte riktigt klassen och motivationen tröt. Men trots att Anna inte avslutade studierna tycker hon inte att det var bortkastat. Hon använder mycket av det hon lärt sig under utbildningen i företaget idag. I början var studierna också ett bra sätt till försörjning (plus lite sommarjobb). Den tuffaste tiden för en skidåkare är att gå från junior till senior lägger hon till. Om man är duktig så vinner man ofta lite pengar som junior. Att sedan bli senior blir ibland lite väl tufft. Som yngst i laget ligger man en bit efter de andra seniorerna och har inte mycket chans att köra in några pengar. Det är ett tufft steg där många upplever otrygghet och slutar. 

[/ihc-hide-content]

 ”Elitidrott är verkligen en balansgång på alla plan” summerar Anna.