Jag har studerat och jobbat under nästan hela min idrottskarriär. För mig var det naturligt och egentligen inget medvetet val eller så valdes det åt mig genom min uppväxt och akademiska förebilder. Jag vet inte vad, men att ha parallella karriärer har betytt otroligt mycket för mig men har samtidigt kostat en hel del. Jag vet att alla, idrottare eller ej, inte lika självklart som jag skulle välja den akademiska banan.
Text: Anna Laurell Nash, Olympisk boxare och PhD i kemi
Varför ska man egentligen göra något annat än att idrotta? Det bästa som finns i livet! Den frågan har jag ofta fått och med rätta. Elitidrott kräver mer energi än de flesta kan mobilisera och kan vara otroligt tufft att kombinera med något annat. Men argumenten för att kombinera idrott med studier är många.
Olympisk boxare och PhD i kemi
Kanske är det så enkelt som att man måste göra något annat än bara idrotta för att trygga sin ekonomiska överlevnad. Det låter kanske konstigt men i Sverige är många elitidrottare inte ”proffs” som kan leva på sin idrott. De klarar sig inte ekonomiskt utan andra inkomster. För att nå sina drömmars mål inom idrotten måste man då yrkesarbeta eller studera parallellt.
Att välja att studera har många fördelar. I vissa fall kan det vara lättare än att jobba eftersom det är mer flexibelt. Man kan lika gärna plugga på träningslägret som hemma vid köksbordet och allt fler högskolor väljer idag att satsa på att göra flexibla studieprogram för elitidrottare.
Studier kan bidra till den mentala utvecklingen och inspirera till utveckling på det personliga planet. Det är också ett sätt att skapa en parallell framtid för sig själv och öppna dörrar för en potentiell yrkesbana och en lättare framtida karriärövergång. Vi kanske inte ska glömma att det dessutom är kul att plugga.
[ihc-hide-content ihc_mb_type=”show” ihc_mb_who=”3,5,6,12,13,14,15,16″ ihc_mb_template=”1″ ]
Att vara bra på något annat än bara idrotten kan vara befriande och det kan hjälpa till att ta bort prestationsångest i idrottsutövandet. Vetskapen av att man har något att falla tillbaka på ger en trygghet som kan ta udden av resultatpressen och få utövaren att våga lyckas. ”Jag är inte bara min idrott utan även en viktig person i andra sammanhang”. Självförtroendet stärks och om jag skulle misslyckas i idrotten vid något tillfälle behöver det inte betyda att jag är en misslyckad person.
Det finns till och med studier som visar att studerande idrottsaktiva har högre medaljpotential än de som inte studerar på universitetet.
Varför studerar då inte alla om det är så fantastiskt bra?
Först och främst kanske inte alla vill studera. Många har fått sin studiemotivation avtrubbad eller till och med utsläckt av dålig pedagogik och tråkiga lärare i grundskola eller gymnasium. Många har kanske aldrig känt sig bekräftade i en vardagsgrå skolmiljö och saknar studiepositiva förebilder i sin närmiljö.
Det är med studier som med idrotten och allt annat som kräver en insats av personlig energi. Man måste tycka det är roligt för att lyckas, i alla fall i längden.
Att ha parallella karriärer ökar tidspressen, det blir ju trots allt mer att göra. När man pluggar är man ju, liksom i idrotten, aldrig riktigt färdig och kan alltid göra det lite bättre. Vi idrottare är tävlingsmänniskor och de gör oss ibland till vår egen värsta fiende. För hur gör man för att lägga ribban ”lagom” och inte försöka vara bäst på alla plan?
Jag har använt återhämtningstiden efter träningspasset till att plugga och rasten i plugget till att skuggboxas. I min värld så fanns det aldrig någon håltimme i schemat och ingen bufferttid. Det gav en särskild tillfredställelse att hinna med allt, att ha fötterna i två världar och att få ihop ett schema som borde vara en omöjlighet. Det funkade hur bra som helst! I alla fall ett tag… Först när något händer som inte ingått i planeringen riskerar allt att brista. Det behöver inte vara något negativt, kanske går tävlingen oväntat bra, du vinner en stor medalj! Plötsligt vill fler människor ta del av dig, intervjuer, föreläsningar, hålla träningspass och annat kul. Men det kostar. Det skall betalas med tid. Valutan som du har brist på. Det som är positivt kan då plötsligt förvandlas till negativ stress.
Planering, erfarenhet och struktur gör det lite lättare att lyckas men svaret för mig har alltid tillslut landat i den ganska tråkiga insikten att man inte kan vara bäst på allt. I alla fall inte samtidigt.
Med insikten följer hopp och lösningen på tidsproblemet är att bestämma sig för vad man vill vara bäst på just nu, att prioritera. Allt annat måste planeras in som sekundärt: vilket är extra svårt när man är ekonomiskt beroende av utgången. Om man planerat in lite buffert i sitt schema finns det plötsligt tid med återhämtning, perspektivsättning, sociala aktiviteter och fokus. Med det receptet lyckas man i det långa tidsperspektivet.
Jag är säker på att studier parallellt med idrott är en bra kombination. Människan bakom idrottaren får stimulans av studierna och idrottaren bakom studenten får leva ut. Kombinationen skapar drivna, framgångssökande individer som kan bidra i samhället även efter avslutad idrottskarriär. Och ja…studerande idrottare kanske har högre medaljpotential, i alla fall så länge de vågar vara bäst på en sak i taget.
[/ihc-hide-content]
