Vad är det som gör self-compassion så intressant? Är detta någonting för idrottare och i så fall varför? Någon som kan ge svar är Dr. Amy Baltzell, “Clinical Associate Professor” och “Coordinator of the Sports Psychology Specialization” vid Boston University, som bland annat skrivit böckerna “The Power of Mindfulness” och “Living in the Sweet spot”.
Text: Annie Söderberg
Hur gifter sig self-compassion med idrott?
När du som idrottare har self-compassion medan du lider, hjälper det dig att stanna ”in the game”. Istället för att ge upp när det är emotionellt svårt – när du är så arg eller upprörd att du inte kan fokusera – erbjuder du dig själv istället self-compassion och kan på det viset bli balanserad och redo även i de svåraste stunderna, säger Amy Baltzell.
Det kanske låter hårt att använda uttrycket “lider”, men visst innehåller både livet och idrotten lidande. Ibland känns det som att armar och ben ska trilla av kroppen för att de är så trötta, som att du bara vill ge upp och sluta eller att du inte var så bra på en tävling som du hade velat. Många gånger i dessa sammanhang hörs uttryck som “det är bara att bita ihop” och visst kan det vara så att man måste bita ihop och leva med smärtan i stunden. Men det kan också finnas saker som gör att smärtan blir lättare att bära – som self-compassion.
Vad är de vanligaste förutfattade meningarna kring self-compassion?
En vanlig missuppfattning är att self-compassion förslappar dig, får dig att känna dig vek eller att du ser svag ut i andras ögon. Äkta self-compassion är faktiskt den direkta motsatsen. Att kunna vara vänlig mot dig själv när du lider, ger dig istället modet att möta det som händer. Därifrån kan du sedan erbjuda dig själv det du behöver mest. Detta stödjer i slutändan en modig respons till svårigheter. Som Kristen Neff säger — att vara ”self-compassionate” är en radikal handling av generositet. Om du kan hjälpa dig själv, är du inte i samma behov att begära hjälp från andra lika ofta, säger Amy Baltzell.
Så om self-compassion kan vara en så pass viktig pusselbit för att våga möta svårigheter – Hur kommer det sig att många ändå sänker sig själva i samband med att de tittar på en resultatlista, att de är hårda mot sig själva i stunder de egentligen behöver fokusera på uppgiften framför?
Amy Baltzell menar att det inte är omöjligt att idrottarens förmåga att använda self-compassion ibland skiljer sig mellan livet i stort och inom idrotten. Baltzell berättar att — när vi bryr oss djupt om någonting (som idrott) kan det leda till höga förväntningar och en mer negativ reaktion till nederlag… Då kan det ibland vara lättare att vara vänlig mot sig själv när insatserna inte är lika höga.
Hur märker man om en idrottare är i behov av att praktisera self-compassion?
Om de är för hårda mot sig själva efter att de gjort ett misstag eller förlorat.
[ihc-hide-content ihc_mb_type=”show” ihc_mb_who=”3,5,6,12,13,14,15,16″ ihc_mb_template=”1″ ]
Det kan i själva verket vara en stor fördel att erbjuda idrottare som är öppna för att jobba med self-compassion en introduktion till detta, om de är inne i en period där de är för hårda mot sig själva och det i sin tur kommer i vägen för prestationen. Att lära ut self-compassion före idrottaren hamnar i en period av lidande, är förstås den bästa timingen. Att lära sig färdigheten innan den riktigt behövs. Det fordrar givetvis att idrottaren är öppen för idén. Att tvinga på någon metoden skulle inte fungera. Det bästa är att modellera det, att som coach vara beredd på att prata om- och modellera hur den själv använder self-compassion, menar Amy Baltzell.
Om en tränare och coach ska kunna modellera self-compassion måste denne också vara medveten om sitt eget sätt att hantera svårigheter och hur denne också porträtterar detta utåt. Det innebär att det kan finnas ett behov av att även utbilda coacher och ledare i ämnet.
Viktigt för många idrottare, coacher och ledare är att de tror sig veta att det som de tar sig an också leder till prestationsförbättringar. Få personer är villiga att lägga tid på någonting som inte leder “någonstans” (tävlingsresultat). “Varför ska jag vara snäll mot mig själv om jag inte gjort bra ifrån mig? Jag vill ju bli bäst, då duger inte mediokra resultat” kanske en idrottare tänker eller uttrycker. Eftersom det är viktigt att en idrottare “köper konceptet” self-compassion för att det alls ska ha en positiv effekt, kan det vara oerhört viktigt att också på ett tydligt sätt kunna förmedla varför det kan vara ett bra sätt att hantera svårigheter på.
Kan self-compassion förbättra prestationen?
Ja. Det kan stärka kontroll och balans (poise). Det kan hjälpa en idrottare att fortsätta vara engagerad i det som händer, stund för stund. Det kan underlätta medveten närvaro (mindfulness) — och när idrottaren är närvarande och vaken, kan den lättare ta bättre beslut även i “prestationsvärlden”. De blir mindre distraherade från prestationen även när lidande är närvarande, säger Amy Baltzell.
Fördelarna verkar vara många och det är lätt att se varför self-compassion växer i popularitet. Nästa fråga blir givetvis hur man på bästa sätt “börjar”. Räcker det med att jag plötsligt bara tänker att jag ska vara lite snällare mot mig själv eller…
…Vad är det första steget till att bli mer self-compassionate?
Viljan att vara ärlig — att känna. Vikten ligger just i viljan att känna tuffa, svåra känslor. När vi kan göra detta med lite balans, kan vi erkänna känslorna som normala och rikta in oss mot det vi behöver mest i just den stunden, för att lindra lidandet, avslutar Amy Baltzell med.
[/ihc-hide-content]
