Elitidrott handlar om att prestera. Så en stor del av det vi inom idrottspsykologin arbetar med är prestationsbeteenden. Och detta är också mental hälsa – förmågan att kunna maximera prestationen.
Så inledde Paul Wylleman sitt anförande, och med hjälp av det tydliga teoretiska ramverk han själv (tillsammans med andra) skapat, guidade han oss igenom reflektioner unga tennisspelare gjort kring utmaningarna i övergången till elitsatsning.
Text: Ulrika Billme, ett referat från den Nordiska idrottsvetenskapliga konferensen vid Högskolan i Halmstad “Idrott i spänningsfältet mellan hälsa och ohälsa” 2017 .
The holistic developmental model (Wylleman, Rosier & De Knop, 2016) är en modell som beskriver en idrottares utveckling utifrån sex olika perspektiv; idrottsutveckling, psykologisk utveckling, psykosocial utveckling, akademisk/yrkes-utveckling, finansiell utveckling, rättslig/juridisk utveckling. De övergångar som går att förvänta sig inom de olika kategorierna av individuell utveckling innebär krav att förhålla sig till. Klarar man inte övergången kan det leda till negativa konsekvenser och psykisk ohälsa. Därför är det viktigt att det finns adekvat stöd att tillgå.
Nedan följer ett urval av de reflektioner de unga tennisspelarna gjort kring upplevelsen av övergången till elitsatsning:
[ihc-hide-content ihc_mb_type=”show” ihc_mb_who=”3,5,6,12,13,14,15,16″ ihc_mb_template=”1″ ]
Mängden träning och tävling ökade samt intensiteten. Typen av träning förändrades. Att vara del i en grupp, skapa vänskapsrelationer och relation till nya coacher, att vara iväg hemifrån, och hur ofta man hade kontakt med familjen var utmaningar. Tillvaron blev ganska snabbt mest att handla om tennis, tennisen var viktig och det fanns inga andra aktiviteter som gav återhämtning från tennisen. En annan stor utmaning var kombinationen tennis och skola, att anpassa sig till en ny skola, och aktiviteter efter skolan, lära sig att hantera egna pengar
Nästa fråga var förstås hur idrottarna hanterade de respektive utmaningarna. De svåraste utmaningarna där man inte kunde hantera och inte heller hittade stöd var obalansen mellan tennis och andra aktiviteter i livet, att komma in socialt i nya grupper, att skapa vänskapsrelationer, att vara långt hemifrån, och bristen på kontakt med familjen.
Med dessa lärdomar med oss kan man fundera i varje enskild idrottsorganisation på vilken typ av stöd vi erbjuder idag och vilket stöd vi bör erbjuda? Allt behöver inte vara ett jobb för en idrottspsykolog. Vilka är rollerna i ett team runt en idrottare och vad ska deras ansvar och uppgifter bestå av? Hur kan vi göra på bästa sätt i en multidisciplinär kontext för att göra idrottare starkare längs vägen?
[/ihc-hide-content]
