För att värma upp inför Nordic Sport Science Conference (2017) genomfördes dagen innan en forskardag vid Högskolan i Halmstad. Mötet öppnades av professor Urban Johnson, vetenskapligt ansvarig på konferensen och docent Krister Hertting, organisatoriskt ansvarig på konferensen.
Text: Arne Edvardsson
Först ut av presentatörerna var Professor Shayke Hutzler, Zinman College of Physical Education and Sport Sciences på Wingate Institute, Netanya, Israel. Shayke Hutzler ville utmana våra förutfattade föreställningar och inledde genom att säga ”We are going to see a world of Hybrids”, samtidigt som han visade bilder på sprinters med proteser som tävlade mot idrottare utan fysiska handikapp. Hutzler menade att framtidens hjälpmedel kommer utmana våra uppfattningar om vad fysisk anpassad aktivitet är för något och vad som är normalt.
Att utmana förutbestämda uppfattningar är något som hans eget universitet arbetar aktivt med. Nyligen har de anställt en blind lärare, vilket blivit en succé. Studenterna som studerar fysisk anpassad aktivitet har i och med denna anställning fått ett unikt tillfälle att ta till sig kunskap från en lärare som själv har svårigheter. Vidare berättade Hutzler att detta var ett liknande arbetssätt som även den israeliska militären börjat implementera, genom att ta tillvara på individers unika egenskaper och använda dem fördelaktigt. Militären har upptäckt att personer med ADHD kan vara oerhört kreativa och personer med autism kan sitta på väldigt stor analytisk förmåga och därför har de börjat sätta in dessa personer i specialenheter för att ta tillvara spetskvaliteter.
Efter en kort fikapaus var det dags den världsledande forskaren/psykologen professor Paul Wylleman från Vrije University, Brussels att äntra scenen. Paul Wylleman inledde med att berätta om att det idag ställs allt högre krav på personer som vill arbeta med idrottspsykologi då det finns en bredare idrottspsykologisk kunskap ute bland tränare och klubbar. Det räcker inte längre att bara presentera ”mental skills” utan det krävs att man bidrar med något mer. Man måste visa att man faktiskt kan göra en skillnad. Det är först därefter som klubbar börjar överväga att ta in personer med idrottspsykologisk kompetens på olika uppdrag.
Wylleman beskriver hur hans eget arbetssätt har utvecklats till att allt mer börja interagera ett bredare organisatoriskt perspektiv i sitt tillämpade idrottspsykologiska arbete. Om han upptäcker att det finns ett kommunikationsproblem mellan t.ex. tränare och adept så nöjer han sig inte bara att titta på deras relation utan han vill ”gå djupare” och titta på hela omgivningen för att se de underliggande orsakerna till att kommunikationsbrister uppstår. Han kan säga till tränaren ”ja, vi kommer jobba med er relation men vi kommer kanske också att jobba med hela miljön runt omkring er”.
[ihc-hide-content ihc_mb_type=”show” ihc_mb_who=”3,5,6,12,13,14,15,16″ ihc_mb_template=”1″ ]
Hans åsikt är att det idrottspsykologiska forskningsfältet borde utvecklas mot att bli allt mer interdisciplinärt och inkludera ett team av forskare med kunskap inom t.ex. sociologi, psykologi och medicin. Dock är ”forskningsmaskineriet” inte uppbyggt för att uppmuntra denna typ av ”breddforskning”. I det rådande systemet är de finaste journalerna (med hög ”impact factor”) ofta väldigt nischade och specialiserade mot ett visst område. Även om Wylleman skulle vilja publicera i en mer interdisciplinär vetenskaplig tidskrift så skulle hans institution, som han är anställd vid, inte gilla det. Låg ”impact factor” skapar inte många ”akademiska poäng”. Tyvärr menar Wylleman att utbildningssystemet i stort utvecklas mot att bli allt mer specialiserat redan i tidig ålder. Studenter uppmuntras att fokusera på ett specifikt ämne och nischa sig. Han menar att akademin istället borde titta på vad som faktiskt lärs ut inom talangutveckling inom idrott där det ofta betonas vikten av att hålla på med flera olika sporter samtidigt för att utvecklas så bra som möjligt.
Sist ut för dagen var Håkan Larsson som är Professor i idrott, inriktning utbildningsvetenskap vid GIH. Håkans Larsson presentation centrerades runt forskningsstöd och uttryckte sig på följande sätt: ”Do not think broad”, “Do not include new researchers”, “The more practical the harder it gets”. Håkan Larsson vet vad han pratar om. Dels har han suttit med länge i flera olika konstellationer som ansvarat för att fördela forskningsmedel och dels för att han varit drivande i ett stort forskningsansökansprojekt mellan 9 olika svenska högskolor/universitet som nyligen fått beviljat forskningsstöd på mångmiljonbelopp. Han önskar att systemet för forskningsstöd var uppbyggt på ett mer nytänkande sätt, där framförallt tillämpad kunskap skulle skattas högre. Idag fungerar det så att doktorander inom idrott och hälsa efter att de fått sin doktorsexamen ofta slutar arbeta tillämpat och istället börjar jobba med andra frågeställningar. Han skulle vilja slå ett slag för värdet av praktisk tillämpad kunskap och vikten av att forska runt denna.
[/ihc-hide-content]
