Det var påskafton 2016, för nästa exakt två år sedan. Då var jag elitfotbollsspelare som skulle fira påsk med några nära vänner när livet plötsligt kom emellan. Det sista jag kommer ihåg är att jag la ifrån mig besticken efter att ha ätit upp förrätten. Nästa klara minne jag har är att jag vaknar upp på Karolinska sjukhuset, omringad av läkare, sjuksköterskor, diverse sladdar och skärmar.
Skribent: Elin Borg
Det jag senare skulle komma att förstå var att mitt hjärta hade stannat. Inte bara en gång, utan 12 gånger under kvällen och natten. I början var det svårt för mig att ta in och förstå vad som hade hänt, framför allt eftersom jag själv inte har några minnen utav det. Jag spenderade 11 dagar på hjärtintensiven för att genomgå en mängd undersökningar i jakten på svar varför detta hände mig. Tyvärr har jag än idag inte fått några konkreta svar på frågan varför, och delvis därför fick jag även en ICD* inopererad innan jag äntligen fick åka hem från sjukhuset.
[ihc-hide-content ihc_mb_type=”show” ihc_mb_who=”3,5,6,12,13,14,15,16″ ihc_mb_template=”1″ ]
Min första tanke på sjukhuset var att jag skulle tillbaka till fotbollsplanen. Starten av den Damallsvenska säsongen var bara några veckor bort. Det var min dröm och mitt mål. Många läkare, och andra i min närhet, tyckte nog att jag var knäpp som ens hade de tankarna bara några timmar efter att jag blivit medveten. Jag tror att alla elitidrottare hade haft liknande tankar. Det var väldigt svårt att acceptera vad som hade hänt och vad det eventuellt skulle innebära för min fortsatta elitidrottskarriär. Att spela fotboll var det bästa och roligaste jag visste. Det var det mitt liv kretsade kring, min identitet och samtidigt också mitt jobb.
Rehabiliteringen första tiden var tufft, både fysiskt och psykiskt. Från att ha tränat flera pass om dagen till att behöva vila efter en kortare promenad och med en hjärtmedicin som skulle hindra att pulsen gick upp. Det var också tufft att inse att jag verkligen skulle behöva börja om med att bygga upp kroppen, samtidigt växte en oro för om jag över huvud taget skulle kunna spela fotboll igen. Jag hade fortfarande höga tankar om mig själv, eftersom jag inte mindes vad som faktiskt hänt, vilket gjorde att jag hade väldigt svårt att acceptera uppförsbacken som jag stod inför.
Hur hanterade jag att livet kom emellan?
Min familj, sambo och mina vänner var ett oerhört viktigt stöd. Det var viktigt för mig att få återhämta mig i min egen takt. De tillät mig att ha både bra och mindre bra dagar, oavsett så fanns de där. Att prata med vännerna som var med när mitt hjärta stannade har hjälpt mig att få bättre förståelse för vad som hände. Jag fick också otroligt stöd av min sjukgymnast från sjukhuset. Hon är specialist på hjärtproblematik och gav mig ovärderligt stöd, framför allt psykologiskt men också genom att hon, med sin erfarenhet och kunskap, kunde svara på alla mina frågor. Även mina dåvarande lagkompisar, läkare och krishanterare var viktiga i min återhämtning. Utanför fotbollen hade jag bästa möjliga stöd. Det jag själv känner att jag saknade var en bättre förståelse och stöd från min dåvarande klubb. Jag kan delvis ha förståelse för att de inte trodde att jag skulle kunna spela fotboll igen samt att det var en helt ny situation för dem men när jag tänker tillbaka finns det mycket jag önskar hade hanterats annorlunda.
Att hantera en karriärövergång
Nästan ett halvår efter hjärtstoppen fick jag veta att jag inte bör spela fotboll med en ICD. Det gjorde att hela min värld rasade samman, igen. Jag hade fram till dess sett mig själv spela fotboll i många år till. Hoppet kom tillbaka när min läkare inte såg någon risk för mig att spela fotboll. Det finns några spelare som spelar med ICD utanför Sverige och jag kan dessutom ha ett skydd. Trots det valde min dåvarande klubb att avsluta mitt kontrakt i förtid, då de inte skulle tillåta mig att spela. Under den här perioden var livet verkligen som en berg- och dalbana. Det var otroligt tufft. Ytterligare ett halvår senare sökte jag mig till en annan klubb med förhoppningen om att äntligen få spela fotboll igen. Även de sa nej. Vid det här läget hade jag nästan glömt bort hur många gånger jag hade varit nere på botten. Efter att ha blivit nekad att spela fotboll en andra gång bestämde jag mig för att inte utsätta mig för det igen och tog istället sikte på nya mål utanför fotbollsplanen.
Att avsluta sin idrottskarriär är tufft för alla idrottare. Att dessutom inte själv få ha makten över det beslutet gjorde det hela mycket tuffare. När ena sidan säger att du får spela men andra sidan säger nej. Det har tagit väldigt lång tid att acceptera det. Under hela min idrottskarriär har jag pluggat idrottspsykologi vid sidan om för att förbereda mig för livet efter karriären. Men även om jag hade en plan om vad jag vill göra efteråt var det en svår övergång att genomgå, framför allt för att jag inte var beredd på att den skulle komma så snart. Jag var inte redo att stänga den dörren. Det tog tid att hitta sig själv på andra sidan. Jag ställde mig frågor som ”vem jag är, vad vill jag göra och hur ska jag göra det”?
Hur är livet nu?
Att mitt hjärta stannade den kvällen för två år sedan har verkligen gett mig perspektiv på livet. Det fick mig bland annat att inse att idrotten inte är allt och att fokusera på att göra sådant som jag tycker är roligt. Elitfotbollskarriären är historia och fokus ligger istället på min andra karriär som idrottspsykologisk rådgivare. Att arbeta med att hjälpa andra att må bra och prestera samtidigt som jag får vara kvar inom idrotten är fantastiskt. Jag har även en stark tro på att min historia och mina erfarenheter kan hjälpa mig i det arbetet. Det har varit viktigt för mig att acceptera att det kan ta tid att finna sig själv i den nya situationen och att det är OK att det kommer dagar när livet känns jobbigare. Även om jag har vetat vad jag vill göra efter min idrottskarriär har det varit otroligt jobbigt att hamna där tidigare än planerat. De två senaste åren har varit tuffa men idag mår jag bra, uppskattar livet lite extra och satsar helhjärtat på mitt företag och karriär som jag brinner minst lika mycket för.
[/ihc-hide-content]
